Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Av kärlek om förtryck

Den handlar om Sveriges koloniala historia, om värdighet och skam och om förtrycket av samerna. Amanda Kernell har gjort filmen Sameblod som en kärleksförklaring till den äldre generationen, både de som tog avstånd och de som stannade kvar.

Hennes film har under det senaste halvåret prisats och uppmärksammats vid ett stort antal filmfestivaler runt om i världen: Venedig, Tokyo, Rotterdam, Sundance, Toronto.
– Festivaler, tävlingar och priser är jätteroligt och viktigt förstås för min fortsatta karriär som filmregissör, säger Amanda Kernell.
Hollywood?
– Ja, jag har en agent, har fått en hel del anbud och suttit i ett antal olika möten. Man får fundera noga och inte falla för smicker. Man måste orka leva med projektet i många år och verkligen brinna för det. För mig behöver det kännas viktigt att göra filmen utöver att det kan bli ”en bra film”.

Personliga historier

I veckan har Sameblod haft Sverigepremiär under Göteborgs filmfestival, där den är nominerad till priset bästa nordiska film. På biograferna runt om i landet går filmen upp den 3 mars.
 – Att filmen får ett bra mottagande hemma i Sápmi är det som räknas absolut mest för mig personligen, jag är väldigt spänd på folks reaktioner, förklarar Amanda Kernell, som om ett par veckor arrangerar en smygpremiär i Västerbottniska Tärnaby, där filmen till stora delar är inspelad. Och redan i helgen har filmen premiär i Sápmi i Trondheim under firandet av den samiska nationaldagens 100-årsjubileum.
Sameblod är Amanda Kernells långfilmsdebut men hon har skapat filmer i andra format i tio år.
– Jag har alltid velat berätta mina personliga historier, oftast inspirerad av min familj och vänner som står mig nära, förklarar hon.
Sameblod och Stoerre Vaerie, kortfilmen som nu inleder och avslutar långfilmen, är de första av Kernells filmer som utspelar sig i samisk omgivning. Filmen utspelar sig delvis under 1930-talet och delvis i nutid. Det handlar om en ung kvinna som lämnar sin sameby, tar avstånd från allt det samiska och väljer att leva ett helt annat liv. Det är en berättelse som Amanda Kernell vuxit upp med på nära håll. Det finns äldre i hennes familj som hade samiska som förstaspråk, men som nu valt bort både språket och rennäringen för ett annat liv och tar starkt avstånd från allt samiskt.
– Men det är också berättelsen om de i min familj som lever kvar med både språk och renskötsel.

Hur kändes det?

I arbetet med filmen har hon intervjuat folk hon känner, släktingar och andra äldre. 
– När man ställer närgångna frågor får man andra svar om man har en personlig relation än om man inte känner varandra, menar Amanda Kernell.  
Det var många saker hon ville veta: Hur kändes det att gå i Nomadskolan och att sluta prata sitt språk? Vad saknar de som lämnat allt?  Hur kändes det att bli undersökt av rasbiologerna? Och också mer konkret, som vilka psalmer sjöngs?
– Att känslan i filmen ska vara rätt har varit viktigt.
En av många starka scener i filmen är när representanter för Rasbiologiska institutet i Uppsala kommer till Nomadskolan för att skallmäta och ta nakenbilder av skolbarnen.
– Jag hade funderat länge på hur den skulle filmas. Hur gör man scenen så att man känner övergreppet men inte upprepar det? Som tur är kan man fuska lite med film för vi ville ju absolut inte utsätta barnen för det som rasbiologerna en gång gjorde. Men för oss alla kändes det ändå obehagligt just där och då.

Inte rädda för renar

Huvudrollen som Elle-Marja spelas av Lene Cecilia Sparrok, hennes lillasyster Mia Sparrok, spelar lillasyster även i filmen.
– Jag hade höga krav och vill ha två riktiga systrar som talade sydsamiska flytande, var riktigt bra skådespelare och helst var aktiva i renskötseln. De skulle kunna hantera ett lasso och en kniv och inte vara rädda för renar, berättar Amanda Kernell.
– Lene Cecilia har aldrig gjort en roll tidigare men hon har en fantastisk styrka och integritet – en slags stolthet som jag känner igen från några av kvinnorna i min egen familj. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.