Regissören Charlie Kaufman kan göra film av de mest komplicerade retoriska figurer (Synecdoche, New York) och av när en bok blir film (Adaptation). Kort sagt, han kan trolla fram de mest levande historier ur döda begrepp och abstraktioner.
I nya filmen Anomalisa utgår han från ett psykiatriskt tillstånd – Fregoli syndrom – där den drabbade tror att alla människor är en och samma person. Det handlar om den deprimerade kundrelationsexperten Michael Stone som är inbjuden som talare till ett konvent.
Medan han dricker sprit på sitt hotell – det heter såklart Fregoli – övergår depressionen i mörka och mystiska syner.
Och när vi ändå är i färd med att bocka av ordlekar: titeln syftar på att det är en dockanimation, ordet anomali och att en av huvudpersonerna heter Lisa.
Det här fixandet och tricksandet är en stor del av Kaufmans charm, men Anomalisa är mycket mer. Det är en av filmhistoriens mest fascinerande och roliga gestaltningar av hur depression fungerar: hur ointresserad Stone är av sin omvärld och hur egocentrerad han är. Det blir också en rörande skildring av hur flyktig en förälskelse kan vara.
Det som gör Anomalisa till en av årets filmiska höjdpunkter är medregissören Duke Johnsons animation. Medan dockmänniskorna längtar, skäms och har klumpig sex, skiner de som om de vore upplysta inifrån.
Det är storslaget filmhantverk.
