Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

11 filmer som känns som att åka på resa

Reserestriktionerna gör världen till en svåråtkomlig plats i semestertider. Men vad gör det när närmsta skärm kan ge samma njutning som en bra resa?
Med GP:s lista är det bara att köra ner tårna i en hink varm sand och sätta fart på fjärrkontrollen.

Att den rörliga bilden är lämpad för att skildra resor visste redan filmens pionjärer. En populär tidig filmgenre var travelogen. Dessa resefilmer kunde vara hisnande – en kamera monterad på ett lok eller en spårvagn som lät publiken uppleva en stad. Eller exotiska nedslag i länder de flesta inte kunde drömma om att besöka. Travelog-genren höll i sig och var en bidragande orsak till 1900-talets växande reseintresse och resebranschens födelse.

Den immobila sommaren 2020 har filmer om resande, eller filmer som känns som att resa, fått förnyad relevans som existentiell ersatz. Så kör ner tårna i en hink varm sand och sätt fart på fjärrkontrollen.

”Het sol” René Clément, 1960 (Mubi)

Blodiga deckare är synonyma med industrisemesterns solstolsläge. Och vill man på ett intelligent och snyggt sätt kombinera sociopater med stränder och släcka sin Italien-törst är den första filmatiseringen av Patricia Highsmiths ”En man med många talanger” att rekommendera. ”Het sol” med Alain Delon är den bästa Tom Ripley-filmen – som ett 60-talsindränkt vykort. Intrigen, där Tom får smak på sin väns lyxliv och tar över det, utspelar sig i vräkiga Rom-palats och på ön Ischia.

”The hit” 1984

Stephen Frears skulle få sitt genombrott med ”Min sköna tvättomat”, och kanske är det därför som många har missat den filosofiska roadmovie-gangster-film han gjorde året innan. 1984 var Spanien ännu tillflyktsort för pensionerade engelska gangsters, och här får en tjallare påhälsning i en kustort av två lejda mördare. Huvudrollstrion är fantastisk: Terence Stamp, John Hurt och Tim Roth. Men själva resan genom det spanska landskapet från Madrid till franska gränsen är lika viktig, och känns mer amerikansk än europeisk.
Bild: TriArt

”La Danse”, Frederick Wiseman, 2009 (Tri Art)

Den amerikanska dokumentärfilmaren har i en karriär som inleddes 1963 vigt livet åt att undersöka institutioner. Det innebär en kritisk blick på hur byråkratins kvarnar manifesterar sig. Men lika ofta är det för oss tittare en chans att besöka platser vi inte kan resa till, eller inte får tillgång till som Wiseman. I ”La Danse” skildras Paris operabalett från biodlaren på taket till maskinrummet i källaren. Du kan även uppleva Londons Nationalgalleri (2014) och Berkeley-universitetet (2013) genom hans lins.
Bild: Annette Friberg/BLR-Fotograferna/TT

”Leningrad cowboys go America”, Aki Kaurismäki, 1989 (SF Anytime, Draken Film)

Naturligtvis firade den finske regissören Aki Kaurismäki 1989 med att spela in en film om hur ett fåordigt Sibiriskt rockband reser på turné genom USA. Med sig har de en likkista full med is och öl, sina märkliga frisyrer och lika spetsiga boots. Den udda trippen från New York-klubben CBGB över djupaste södern till gig som bröllopsband i Mexiko speglar tillsammans med bluesrävar i biroller Kaurismäkis kärlek till svart amerikansk musik.

”The endless summer”, Bruce Brown, 1966

Den ultimata surffilmen har hyllats för det mesta från The Sandals surfrock till sköna vågmiljöer i Australien, Nya Zeeland, Tahiti, Hawaii, Senegal, Ghana, Nigeria och Sydafrika. Mindre omtalat i softa surfmiljöer är att filmen tillkom och delvis finansierades av en resebyrå. Resultatet var en snyggt fotograferad och för sin tid tillbakalutad film om två surfare på jakt efter den perfekta vågen. Och investeringen gav utdelning när ”The endless summer” gav upphov till surfvärldens resfeber efter sommaren som aldrig tar slut.
Bild: Folkets Bio

”Miraklet i Lourdes”, Jessica Hausner, 2009 (Tri art, Draken film)

När den totalförlamade Christine hamnar i Lourdes för att botas av Jungfru Maria så gör regissören Jessica Hausner för pilgrimsresan vad Ruben Östlund gjorde för alpin turism. Lourdes är ett tragikomiskt neonblinkande Disneyland – och gruppresan med kroniskt sjuka och kroniskt hoppfulla som sugs till den heliga källan går genom tablåer av madonnor i massupplagor, neonblinkande glorior och massmässor i kolossalformat.

”Victim”, Basil Dearden 1961

En god portion svenskar är anglofiler, särskilt utbrett hos medelålders män som saknar Londons pubar med kliande intensitet. Ett botemedel är de fina filmer som gjorts med staden som kuliss. ”Victim” kan tjäna som både lärorik och vacker: inspelad när homosexualitet var olagligt i England handlar filmen om en jurist som utpressas för sin läggning. Ett fönster till att förstå en annan tid och en skön skildring av Covent Garden-kvarteren – som den då gay-vänliga puben Salisbury i St Martins Lane.
Bild: Edge Entertainment

”Himmel över Havanna”, Laurent Cantet, 2014 (SF Anytime)

Om du har sett ”The Trip”-filmerna – där Steven Coogan och Rob Brydon äter sig igenom lyxrestauranger i olika länder – men suktar efter fler måltidskonversationer med exotisk fond så är ”Himmel över Havanna” för dig. Här återvänder en man till Kuba efter 16 års exil. Filmen gestaltar mat och samtal med vännerna på ett hustak. Att inte kunna resa fritt är vardag för dem som lever i diktaturer, även när det inte är pandemi. Idag kommer fler känna igen sig i måltidskonversationen om dem som längtar bort – och hem.
Bild: Vidar Knai

”Bergensbanen” Thomas Hellum, 2009 (NRK)

Långt före pandemi och stängda gränser såg en miljon norrmän filmen ”Bergensbanen”. Det skedde senare en märklig fusion mellan innehåll och visning när filmen köptes av British Airways som på långflygningar presenterade den som en ”hypnotisk, lugnande kultfilm”. Vad det är? En upptagning från hela tågsträckan mellan Oslo och Bergen – sju och en halv timme film som var långsamtelevisionens moder och knyter an till filmmediets allra första år.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.