Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

10 filmer som gör dig deppigare än corona

När du har sökt tröst i strömningstjänsternas alla klämkäcka Hollywoodslut för att bota tristessen i karantänstämningen är dags att testa nästa strategi. För efter ett par dagar med några av historiens mest deprimerande filmer – bland pryglade hästar, utsatta småttingar och rumänsk sjukvård – kommer du älska din tillvaro.

”Dancer in the dark”, Lars von Trier (2000) (SF Anytime)

Han har gjort tidernas vackraste depressionsfilm och iscensatt jordens undergång. Ändå är det inte ”Melancholia” som är Lars von Triers mest deprimerande film. Nej, priset för jävligast känslomanipulation går till danskens experimentella musikal ”Dancer in the dark”. Cannes-vinnaren blev ökänd efter regissörens osämja med huvudrollsinnehavaren Björk. Vad som än hände är det isländskans diminutiva, blinda, fattiga och naiva invandrarmamma som gör att även von Trier-hatarna gråter när hon går sitt öde till mötes.<br>Bild ur "Dancer in the dark" (BL)

”Scheme birds”, Ellen Fiske och Ellinor Hallin (2020) (Bioaktuell) och ”Fyra små flickor”, Spike Lee (1997) (HBO)

Det finns onekligen många dokumentärer för den som gillar att bli emotionellt ödelagd. Du kan leta fram en av Spike Lees bästa filmer, ”Fyra små flickor” där regissören utforskar efterdyningarna till kyrkobomben i Alabama 1963. Färskare men inte mindre hemsk är svenska ”Scheme birds”. Filmen om ungdomar som tvingas växa upp för snabbt i en skotsk industriförort är uppenbart tänkt att vara upplyftande – men det gör bara all närgången skildring av förspillda liv än mer deprimerande.<br>Bild från "Scheme birds" (Pia Lehto)
Bild: TriArt

”Turinhästen” Béla Tarr, (2011) (Tri Art VOD)

”Turinhästen” uppfyller varje klyscha om filmvetarfilm. Här mosar egenartade enstöringar potatisar i svartvita tiominuterstagningar på en vindpinad ungersk gård där brunnen sinat. Allt till tonerna av en illa stämd tramporgel. Nämnde jag förresten att storyn är en spin-off på ett sammanbrott som Nietzsche fick 1889? Men ”Turinhästen” är en vacker symfoni av stämningar – en diamantborr i själen. Det är också Tarr-light: den som vill må dåligt väldigt länge letar upp hans nästan åtta timmar långa ”Sátántangó”.<br>Bild ur "Turinhästen" (Tri Art)</br>
Bild: Jurek Holzer / SvD / TT

”Happiness” Todd Solondz, (1998)

Todd Solondz ”Happiness” var länge arthousefilmens motsvarighet till det svenska uttrycket ”Norénsk jul”. Alla visste vad man menade om en recension refererade till denna nollpunkt i mänsklighet. Ingredienserna – våldtäkt, pedofili, mord, självmord – fick minst ett distributionsbolag att överge filmen. Men bortom perversionerna så är Solondz drama om tre systrar och deras filmer också ett skyltfönster för människor som är tomma och inkapabla till känsloliv.<br>Bild på regissören Todd Solondz (ScanPix)

”Ingeborg Holm” (1913), Victor Sjöström (SF Anytime /Cinemateket)

Man kunde tro att den förste svenske stjärnregissören Victor Sjöström bjöd på karriärens lägst serotoninnivåer i ”Körkarlen” 1921. Men det är svårt att konkurrera med fattigvårdsdramat ”Ingeborg Holm”. Hyllat som historiens första realistiska långfilm är det en bottenlöst sorglig berättelse om kvinnan som blir änka och förlorar sina barn till fattigvården – och förståndet på kuppen. Kan tillsammans med en rad andra svenska klassiker nu strömmas genom ett samarbete mellan Cinemateket och SF Anytime.<br>Bild ur "Ingeborg Holm" (Svensk Filmdatabas)
Bild: MICHEL EULER

”Den sjunde kontinenten”, Michael Haneke, (1989) (Tri Art VOD)

Feelbad-mästaren Haneke skulle kunna fylla listan på egen hand. Frågan är vilken av hans film som gör mest ont att se. Kanske passar ”Vargens tid” särskilt bra idag – ett drama om människans svekfullhet i efter-apokalypsen-miljö. Andra skulle välja nihilismen i golfdress, ”Funny games”. Eller besläktade ”Bennys video”, där en grispistol spelar roll. Själv tror jag på debuten ”Den sjunde kontinenten” som visar att Haneke var född att skildra leda och tomhet – och det oundvikliga ödet för den här medelklassfamiljen.<br>Bild på regissören Michael Haneke (TT)
Bild: Ulrich Seidl Filmproduction

”Källaren” (2014) / ”Paradis: Kärlek” (2012), Ulrich Seidl (Tri Art Vod/ iTunes)

Österrike producerar som bekant en hel del otäckt. Därför håller man sig även med Ulrich Seidl. Sedan 1980-talet har detta ekolod av djupets beckmörker skildrat allt från ensamma människors husdjur till depraverad medelklass. Ofta med beteenden och scener som gärna förpassas till mentala källarrum. Vill du ha ångest inramad av Roy Andersson-snygga tablåer ska du välja dokumentären ”Källaren” eller sexturistfilmen ”Paradis: Kärlek”.<br>Bild från "Paradis:Kärlek" (Tri Art)
Bild: Studio Ghibli

”Tryggare kan ingen vara”, Jimmy Murakami (1986) / ”Eldflugornas grav”, Isao Takahata (1988) (SF Anytime)

De två mest deprimerande filmerna i animationshistorien. Engelska ”Tryggare kan ingen vara” utspelar sig mot bakgrund av en kärnkraftsförintelse under Kalla kriget och handlar om ett strävsamt gammalt par som förkroppsligar ”keep calm and carry on” – till det bittra slutet. Får du andnöd av Jim och Hilda, vänta tills du ser syskonen Seita och Setsuko som ska överleva i slutskedet av andra världskriget när Japan bombas till stenåldern. Studio Ghiblis tredje långfilm, och fortfarande en av deras bästa.<br>Bild från Eldflugornas grav (Studio Ghibli)

”Mouchette – den våldtagna”, Roberet Bresson (1967

Av alla Robert Bressons bleka skildringar av människan – extra ångestframkallande eftersom han strävade efter ett minimalistiskt skådespel i filmerna – är berättelsen om tonårsflickan Mouchette särskilt svår. Hennes pappa super och mamma är sjuk, så hon får ta hand om lillebror. Denna lilla flick-Job har genom decennierna fått utsatta systrar i lika jobbiga filmer som Lukas Moodysons ”Lilja 4-ever” (2002, HBO) och Lee Daniels ”Precious” (2009 Blockbuster / SF Anytime).<br>Bild på regissören Robert Bresson (Wikimedia commons)
Bild: Matt Sayles

Cristi Puiu ”Herr Lazarescus död”, (2005)

Cristi Puius spelfilm ”Herr Lazarescus död” har sin upprinnelse i en period då regissören led av hypokondri och enligt egen utsago ”läste för mycket om vårdskandaler”. Det förklarar denna galghumoristiska rumänska komedi som klockar in på två och en halv timme. I superrealistisk detalj får vi följa en sjuk och ensam åldring från hans kattpiss- och kräkluktande lägenhet till en mardrömsbyråkrati där ingen vill kännas vid herr Lazarescu varpå han under allt svårare krämpor slussas mellan sjukhus.<br>Bild på Regissören Cristis Puiu (AP)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.