Thor och Hulken. Bild: Marvel studios
Thor och Hulken. Bild: Marvel studios

Åskgudenkomedi mer Monty Python än action

Superhjältefilmerna på bio kommer från antingen Marvelstudion, där man är väldigt produktiva, eller konkurrenten DC, som i somras kopplade ett litet grepp med den feministiska och väldigt underhållande Wonder Woman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Marvelfilmen Thor: Ragnarök är bra mycket grabbigare, och fjantigare, men det har inte undgått regissören Taika Waititi helt och hållet att superhjältefilmpubliken vill se tuffa kvinnor, så här har vi Cate Blanchett – av alla människor – som den skoningslösa dödsgudinnan Hel (det är hon som är dramats skurk) och Tessa Thompson som stenhård valkyria med grava alkoholproblem. Både Thompson och Blanchett är i hyfsat god form.

Annars är det mesta sig likt från de två första filmerna. Åskguden Thor, spelad av Chris Hemsworth, är mestadels en stand up-komiker med ett tvångsmässigt behov av att leverera halvdana oneliners. Filmen som helhet är ett försök till Monty Python-parodi (typ) snarare än traditionell action.

ANNONS

Sväljer man de premisserna innehåller Ragnarök några svettiga fajtscener (Thor åker på hiskeligt mycket stryk) och flera kul repliker, men filmens tre manusförfattare verkar inte riktigt veta vad den här filmen skall gå ut på.

Korta gästspel från Antony Hopkins (Oden) och Benedict Cumberbatch (Doktor Strange) och ett för långt inhopp från Hulken (Mark Ruffalo). Sedan tar det slut. Eller rättare sagt: Efter en obligatorisk bonusslutscen mitt under eftertexterna tar det slut.

ANNONS