Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Woody Allen fast i sin egen kliché

Woody Allen framstår som en man som är i akut behov av en grundkurs i genus, makt och kön, menar Maria Domellöf-Wik, som sett nya Café society.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Komedi
Café Society
Regi: Woody Allen
Med: Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell
USA, 2016 (96 min)
 

En gång på en fest i Cannes överrumplades jag av frågan ”Om du vore en film, vilken skulle du vara då?”. Blixtsnabbt fann jag mig och svarade Annie Hall, Woody Allens mästerverk från 1977.

Varför då? Jo, en gång var min inställning till Woody Allen betydligt mindre ambivalent och osolkad än vad den är i dag. Jag identifierade mig oroväckande lätt med de neurotiska drömmare som befolkade hans både elegant lättsamma och mörka komedier. Människor med, som det verkade, innerliga tvivel på den egna förträffligheten. Nyfikna och livsbejakande personer som tilläts ha både existentiella kriser och tilltrasslade relationer. När jag flyttade in i mitt studentrum täckte en gigantisk filmaffisch snart hela ena väggen. Annie Hall, inköpt i Paris.

Grundkurs i genus, makt och kön

Jag fortsatte se fram emot den hyperproduktive regissörens årliga film inklusive högtidsstunden med Alla säger I love you 1996. Året därpå började verkligheten komma i kapp. I Harry bit för bit - samma år som Allen privat gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi Previn efter en vårdnadstvist med incestanklagelser – gled fakta och fiktion ihop. Regissörens alter ego i filmen kom på ett obehagligt sätt att framstå som en självföraktande dåre som håller sitt försvarstal, sin partsinlaga, inramat av mysig jazzmusik.
Sedan dess har Woody Allen varit ojämn, och i flera filmer framstått som en man i akut behov av en grundkurs i genus, makt och kön. Det är min största invändning också mot Café society.

Visst. Det är charmerande, bländande och överdådigt Woody Allenskt från start till mål. Skådespelarinsatserna är utmärkta, dialogen rapp och för filmfotot svarar ingen mindre än mästaren Vittorio Storaro.

Men ändå.