Winnerbäck öppnar sig framför kameran

Barndomen var ensam och mestadels dyster. I plugget var allt skit.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lasse Winnerbäck-dokumentären Ett slags liv präglas av ett vemod, vilket inte kommer som någon större överraskning om man är hyfsat hemmastadd i sångarens textlyrik.

Winnerbäck konstaterar att barndomen i Linköpingförorten Vidingsjö, en rest från ett av 1960-talets så kallade miljonprogram, var ensam och mestadels dyster. I plugget var allt skit.

Aningen lite roligare blev tillvaron när sångaren tolv år ung bestämde sig för att bli punkare med mohikanfrisyr, Dead Kennedys-badges och Dr Martens-kängor, och startade röjarbandet Snoddas. När de minnena väcks till liv har Lasse ett leende på läpparna.

I en film om Winnerbäck vill man ju inte bara lyssna på en massa låtar som man redan hört utan få veta ett och annat om människan bakom artistmasken. Detta är ingen kille som sitter i tv-soffor och berättar om sitt liv. Att han skulle medverka i Så mycket bättre ter sig som helt uteslutet. Ett par gånger i filmen kommer Winnerbäck in på att han är kameraskygg och ogillar intervjusituationer. Av det enkla skälet att han inte har något vettigt att säga.

ANNONS

Desto mer anmärkningsvärt att den här dokumentären, regisserad av Øysten Karlsen, kunnat bli gjord, och att huvudpersonen verkligen öppnar sig framför kameran. I synnerhet när det är han som intervjuar andra, till exempel Rolf Lassgård, Melissa Horn och Per Gessle, som Winnerbäck, en smula otippat, spelat in balladen Småstadsprat, som är märkvärdigt bra, tillsammans med.

Regissör Karlsen växlar mellan livekonserter, dramatiserade sekvenser från när Lasse var liten, intervjuer och en manusbunden monolog där Winnerbäck öppenhjärtligt berättar om framgångar och motgångar i karriären. 2013 gick han in i väggen och rätt in i en depression, men sedan vände plötsligt allt. Han träffade sin blivande fru och han började ta körlektioner (kör som i att köra bil) samtidigt.

Filmen är snyggt klippt och ljuddesignen är superb, som den måste vara i filmer om musiker.

Och för ordningens skull: Alla sånger är inte vemodiga. Köpt en bil blir man riktigt glad av.

ANNONS