I våras hade Tracks premiär där Mia Wasikowska spelade Robyn Davidson som under nio månader 1977 tog sig tvärs genom ett obarmhärtigt och stekhett Australien i sällskap med fyra kameler. Tracks och Wild har flera skärningspunkter; även Wild har verklighetsbakgrund och bygger på Cheryl Strayeds bok om hennes vandring på nära 200 mil längs Pacific Crest Trail från Mojaveöknen till Washingtons gräns sommaren 1995. Men där Davidson förbannar varje kontakt med levande varelser (åtminstone med färre än fyra ben) handlar det för Cheryl inte så mycket om att komma bort från mänskligheten som att lämna de omänskligheter hon varit med om bakom sig.
FÖR CHERYL HAR upplevt avsevärt större trauman än den lossnade tånagel som hon i inledningen drar loss efter att ha vandrat i alldeles för små kängor i flera veckor. I snyggt inkilade tillbakablickar – ibland nästan hallucinatoriskt sekundsnabba – får vi veta hur hennes ensamstående mamma (Laura Dern, väl värd sin Oscarsnominering) fyra år tidigare hastigt gått bort i cancer och hur Cheryl i ett försök att döva saknadens smärta sjunkit allt djupare ner i ett heroin- och sexmissbruk som slutligen även tagit död på hennes äktenskap.
Inför sin vandring har Cheryl skaffat sig en ansenlig mängd utrustning, så pass väl tilltagen att hon knappt orkar ta ett steg med den enorma ryggsäck hon med stor möda lyckas få på sig. Bagagemetaforen må vara i övertydligaste laget, men i övrigt har Nick Hornby skrivit ett utmärkt manus, vemodigt utan att någonsin hemfalla till snyft (med flera vältecknade småroller).
MEN FRAMFÖR ALLT är det här kanske Witherspoons främsta roll någonsin. Utan en massa prata-högt-för-sig-själv:ande som det så lätt blir när en karaktär lämnas vind för våg uttrycker hon med små medel den totala uppgivenhet som emellanåt ger sig tillkänna samtidigt som hon liksom iklär sig ett plötsligt hårt skal när vissa av de män Cheryl möter i sin väg visar tendenser till att möjligen kunna utgöra ett faktiskt hot.
Även Witherspoon förtjänar med andra ord sin nominering och det lär knappast leda till att Vallée får det direkt svårare att locka till sig folk framöver (förra året fick Matthew McConaughay och Jared Leto varsin Oscar för sina roller i hans Dallas Buyers Club).
För övrigt även ett förträffligt soundtrack med bland andra Lucinda Williams, Simon & Garfunkel och The Shangri-Las och där First Aid Kit i sin R.E.M-cover Walk Unafraid sätter ord på Cheryls liv fram till vandringen: ”Courageous, stumbling/Fearless was my middle name/But somewhere there I lost my way” medan Billy Swan fyller i fortsättningen i sin sävliga version av Don´t be cruel: ”Let´s forget the past/The future looks bright ahead”.
