Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Utflippat värre uppe i det blå

Dockmakaren Petter Lennstrands debutfilm är minst sagt originell.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Barnfilm
UPP I DET BLÅ
Regi: Petter Lennstrand,
Sverige, 2016 (82 min)
 

Dockmakaren och regissören Petter Lennstrand, kanske mest känd för julkalendern Höjdarna, långfilmsdebuterar med Upp i det blå, som inleds lugnt och stilla med skolavslutning och Den blomstertid nu kommer.


Filmen, som handlar om den åttaåriga flickan Pottan (Mira Forsell), har ett upplägg som påminner en smula om Barnens ö. Alltså. Pottans stressade föräldrar är övertygade om att dottern skall tillbringa två sommarveckor på ett ponnyläger, men så blir det inte. I stället hamnar Pottan på en återvinningsstation utanför Kungälv (Film i väst är en av filmens producenter).


Bland alla sopor driver den excentriske och kaxige Rydberg (en dockfigur) en småhemlig skrothandel. Pottan träffar också Dennis Kofot (Adam Lundgren, huvudroll i Känn ingen sorg med mera), som är en efterlyst brottsling, och så får hon ta del av ett rymdraketprojekt.


Upp i det blå är med lätthet det mest utflippade som jag sett på bio i år. Detta är en märklig mix av barnfilm, äventyr, absurd humor, slapstick, Mupparna, tv-spelsnostalgi och för säkerhets skull även Sandra Bullock-filmen Gravity. Att få detta mischmasch till en väl fungerande helhet är, förstås, snudd på omöjligt, men flera enskilda scener, och repliker, är klart kul.


Lennstrand har förstått att det i en barnfilm måste finnas skämt och inslag som går hem även hos vuxenpubliken, annars finns det en risk för att barnföräldrarna somnar i biosalongen. Den risken är obefintlig i Upp i det blå.