Hösten 2014 sände SVT en dokumentärserie om den unga musiken som blomstrar över den afrikanska kontinenten. Lite omvänt kommer nu långfilmsversionen på bio, omistlig både för den som missade serien och den som vill komplettera med ett mer idébaserat perspektiv.
Den som har följt Göran Hugo Olssons filmer sedan The Black power mix tape 1967–1975 (2011) känner till viss del igen tilltalet, med text i bild och arkivbilder. Stilen känns influerad av postkolonial och postmodern estetik, som den 60- och 70-talsrörelse som kallas Third cinema. Det var en filmrörelse som ville utmana maktrelationer och etablerade berättelser.
Samma tankegångar om makt, motstånd och identitet driver många av de unga musiker som filmarna intervjuar under sina resor från Väst- till Sydafrika. Det gör att ämne och stil smälter samman till en organisk helhet.
Över nedslagen i några av de mest spännande afrikanska musikscenerna hör vi den nigerianska musikern Fela Kutis tankar om en enad kontinent. Men tro inte att Fonko för den skull är trist och teoretisk. Det svänger hårt när dansmusik som den angolanska kuduron skakar loss ur högtalarna.
Det är förstås ett fåfängt försök att täcka en hel kontinents musik. Vem skulle försöka sig på något liknande i Europa eller USA? Men Fonko ger en delvis ny bild av en ung generation som verkar ha skakat av sig det koloniala arvet. De behöver ingen annans godkännande, skapar nytt istället för att kopiera och har, till skillnad från många européer, hittat en identitet att växa med.
