Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Folkets Bio

Två timmar polsk dödsångest

"Filmen är dödsfixerad in absurdum" anser GP:s filmkritiker Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Den sista familjen
Regi: Jan P Matuszynski, Polen, 2016 (124 min)
 

Efter att ha sett Den sista familjen vet jag fortfarande inte varför den pessimistiske polske surrealisten Zdzislaw Beksinski (1929-2005) i mångas ögon är en viktig konstnär. Filmen, regisserad av Jan P Matuszynski, handlar nämligen inte om konstärligt skapande utan om döden, dödsångest och dödslängtan.


Spelplatsen är ett dystert höghusområde utkastat någonstans i Warszawa. I en liten tvåa bor Zdzislaw och hans hustru Zofia. I samma förort bor parets unge son Tomasz som är deprimerad, psykiskt sjuk och självmordsbenägen, men som ibland klarar av att arbeta som DJ.


Filmen är dödsfixerad in absurdum. Och upprepande, i betydelsen monoton. Då hjälper det inte att huvudrollsinnehavaren Andrzej Seweryn är både porträttlik och skicklig.