Det börjar i en korthårig nacke. Varm sommarluft susar i håret, fåglarna kvittrar och landskapet forsar förbi. En flicka – pojke? – står upp genom takluckan på sin pappas bil och upplever en stunds total frihet.
Stunden är snabbt över och Laure, som hon heter, flyttar in med sin mamma, pappa och syster i ett lägenhetskomplex. Det är sommarlov och i skogen leker barn som snabbt accepterar Laures nya roll som pojken Michaël. Som kille vågar hon använda kroppen respektlöst, slänga av sig t-shirten och ge sig hän i fotbollen. Hon möter också Lisa, som alla är kära i men som inte får vara med och spela. Men hotet att bli avslöjad finns där, ett kalsonggrepp bort.
Regissören Céline Sciamma är en grymt skicklig personinstruktör, vilket märktes redan i debuten Water lillies (2007). Genom utsökt spel mellan Zoé Héran och lilla Malonn Lévana, två riktiga fynd, får vi se att det bara är med sin lillasyster som Laure kan glömma sin kropp.
Med ett soundtrack av Jean-Baptiste de Laubier, också känd som Para one, skapar hon en skimrande bubbla där allt är möjligt, innan tonåren sätter sina tänder i kroppen. Bland annat finns här ett underbart vattenkrig som sätter igång doft- och känselminnen från barndomen. Föräldrarna är skildrade med trovärdighet, liksom den avancerade balansgång en förälder måste klara för att skydda ett barn som inte passar in i mallarna.
Finkänsligt och med värme undersöker Tomboy lagren av skam i en osäker könsidentitet. Laure skäms för att vara flicka. När allt börjar krångla skäms hon för att låtsas vara pojke. Och så den oerhörda skammen i att bli avslöjad som varken det ena eller det andra.
Hjärtat värker med Laure, men filmen ger henne upprättelse.
