Fantasin sprudlar redan i förtexterna till Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, ett hisnande äventyr där publiken rycks med på en svindlande resa genom tidsloopar, förbi och bortom tid och rum. Till platser där allt är möjligt i samma surrealistiska anda som när Alice fallit ner i Underlandet. Här blir de besynnerliga barnen i stället våra hjältar vars unika förmågor gör dem till allt annat än ömkansvärda.
Berättelsen tar fart då 16-årige Jake hittar sin älskade, men förvirrade, farfar (Terence Stamp) död i skogen efter ett överfall. Det monster Jake ser bland träden avfärdas som galenskap. Han skickas till psykologen för att bearbeta sorgen efter den farfar som förgyllde hela hans barndom med besynnerliga sagor om ett barnhem på en enslig ö. Men tänk om det inte bara var sagor? En båtresa tar far och son till ön i verkligheten, i ett fåfängt försök att bringa ordning i kaos. Men var går gränsen? Och vem bestämmer vad som är ”normalläget”?
Hyllning till att gå sin egen väg
Filmen är rena hyllningen till var och en som vågar gå sin egen väg. Som trotsar tyngdlagen och besegrar inre och yttre demoner om det så ska ske med snöbollar och sockervadd i en galen slutstrid på ett nöjesfält.
Tim Burton är i sitt esse och kombinerar ledigt en mängd av sina mer kända favoritteman: utanförskap, gotisk stil, figurklippta trädgårdsbuskage, döda ting som väcks till liv, starka kvinnor med exceptionella förmågor samt excentriska vetenskapsmän som går för långt. Lägg därtill ett stänk av Mio min Mio.
När Tim Burton tar sig an Ransom Riggs vidunderliga skröna är det definitivt rätt roman i rätt regissörs händer.
