”Gud hjälpe er om ni använder er av voiceovers! Det är en slarvig och slafsig berättarteknik, vilken idiot som helst kan använda sig av en berättarröst för att förmedla en karaktärs tankar.”
Den som ger dessa skrivarråd är manusgurun Robert McKee, spelad av Brian Cox i Spike Jonzes Adaptation från 2002. Platsen är ett manusseminarium som Charlie Kaufman, spelad av Nicholas Cage, besöker och han har precis fått sina tankar som vi precis hört avbrutna av McKees bryska uppmaning. Fruktansvärt meta, och just därför får Kaufmans inre monolog här ett existensberättigande samtidigt som den alltså motsäger det McKee just hävdat.
Och visst finns det fler filmexempel där berättarrösten tillför en extra dimension till historien: Taxi Driver, A Clockwork Orange, De misstänkta, Sunset Boulevard, Fight Club…
Med The Walk är det dock annorlunda. Det kan faktiskt vara på det sättet att den innehåller en av tidernas mest enerverande berättarröster. Av två skäl: Det första är hur den helt enkelt låter. Joseph Gordon-Levitt i rollen som lindansaren Philippe Petit som 1974 vandrade på lina mellan de två tvillingtornen som utgjorde World Trade Center bryter nämligen på en gräslig, närmast parodisk franska. Att filmen inleds med hur han iklädd svart polo står i facklan på Frihetsgudinnan och välkomnar oss för att berätta sin historia ger det hela ytterligare en touche av tecknad Disneysaga. Man frågar sig om Petit var tvungen att lämna baguetten, baskern och musettedragspelet nere i effektförvaringen.
Att Petit och hans franska anhang filmen igenom pratar engelska med varandra (som sagt bruten, men felfri med de mest avancerade ordval) har man löst, ehum, fiffigt medelst replikskiftet ”Men Philippe, varför pratar du engelska med oss?” ”Det är för att vi måste öva inför vår resa till New York”.
Nåväl, den andra anledningen till att Philippe Petits berättarröst orsakar svårtartade eksem är att den ständigt talar om för oss precis vad som sker i bild. Inte ens under den avslutande vandringen mellan tornen kan Petit hålla snattran, istället berättar han oavbrutet för oss hur fantastiskt det är att gå på lina; magi, vansinne – ja, livet självt! När en mås dyker upp informeras alla vi som inte har superkoll på hur en fågel ser ut även om detta faktum.
Men det är ändå dessa sista 25 minuter som är The Walks stora behållning. Zemeckis lyckas här – med hjälp av CGI-animering och 3D – förmedla en känsla av svindel kombinerad med tyngdlöshet och kanske faktiskt något av den där magin som Petit tjatar om.
Fram till dess har vi tvingats utstå mer än en och en halv timme av idel karikatyrer och schablonmässiga miljöer från det att Petit som ung parisare på sextiotalet uppträder som jonglerande och enhjulande gatuartist (Hur sa? Om Eiffeltornet reflekteras i en vattenpöl innan dess spegelyta bryts av nämnda enhjuling?) till upptäckten av Linan. Men aldrig får vi en förklaring till drivkraften bakom Petits gränslösa kärlek till balanserandet.
Kanske var det som den verklige Petit efter sin balansakt högt över Austin J. Tobin Plaza på nedre Manhattan för 41 år sedan själv svarade på en reporters ”Varför?” (och som även återgavs i John Marshs Oscarsbelönade dokumentär Man on wire från 2008): ”Det finns inget ”Varför”. När jag ser tre apelsiner jonglerar jag, när jag ser två torn balanserar jag mellan dem.”
Fler filmpremiärer:
