Året är 1963, platsen Cambridge University och samtliga manliga studenter ser ut som kloningar av medlemmarna i Blur. En av dessa är den 21-årige fysikstudenten Stephen Hawking, ett gängligt geni med lite skeva drag som gett sig på att doktorera vid ett av Englands främsta universitet. Under en fest träffar han litteraturstuderande Jane Wilde och de blir snart ett par, om än något omaka – hon är troende medan han kallar den kosmologi han tillber ”ett slags religion för intelligenta ateister”.
Men det är knappast skilda världsåskådningar som kommer att innebära deras största prövning. Efter att gradvis börjat tappa kontrollen över delar av sina kroppsrörelser får Stephen veta att han drabbats av den obotliga sjukdomen ALS och bedöms ha endast två år kvar att leva. Hans första fråga till läkaren som lämnat dödsdomen är om även hjärnan påverkas men får veta att sjukdomen endast drabbar nervcellerna som styr musklernas funktioner.
Stephen drar sig undan i sin ensamhet men Jane vägrar överge honom och snart har de både gift sig och skaffat ett första barn (det ska komma ytterligare två) i den sortens hastigt avbockade livshändelser som så ofta är fallet när det gäller verklighetsbaserade filmöden.
Jo, Stephen hinner även bli världsberömd för sin forskning inom modern fysik kring singularitetssatser och svarta hål (att han är det får vi veta genom att någon vid något tillfälle säger ”Stephen, du är världsberömd”). Men vi får aldrig förklarat för oss vad som lett fram till dessa slutsatser och hur arbetet gått till. Som i så många andra filmer i ”kufiga geni”-genren blir det mest formelklottrande på griffeltavlor och ett och annat heurekamoment där ett sedan länge till synes oöverstigligt problem finner sin lösning i ett slumpmässigt iakttagande av ett vardagsföremål (här får de glödande kolbitarna i den öppna spisen drabba Stephen med insikten om att svarta hål tvärs emot tidigare teorier utstrålar energi).
Desto mer kretsar historien kring äktenskapet där Stephens stadigt försämrade tillstånd (men där dödsdomen visar sig ha varit en felbedömning) leder till att Jane allt mer får rollen som barmhärtig samarit och barnaföderska. Men att Jane tvingas välja bort sin egen karriär tycks – bortsett från någon scen där hon med uppgiven min försöker läsa ett par rader i en poesibok – helt enkelt inte relevant när det handlar om att glorifiera den stora vetenskapsmannen.
Det kuriösa är att filmen bygger på Janes självbiografi Travelling to Infinity: My life with Stephen Hawking samtidigt som hon tidigare skrivit en annan bok om sitt liv med Hawking där han framställs som en gränslöst egoistisk och krävande make. Exempelvis vägrade han acceptera att någon annan än hon skötte om honom dygnets alla timmar trots att hon samtidigt hade tre små barn att ta hand om, något som ledde till både depressioner och självmordstankar. Men ingenting om detta här.
Eddie Redmaynes porträtt av Stephen Hawking är The theory of everythings stora behållning, övertygande i varje scen från de första handkramperna till tiden efter trakeotomin som leder till att han förlorar talförmågan. När kroppen och ansiktet med åren förvridits till ett astrofysiskt vårdpaket är det i huvudsak blicken som visar att det fortfarande är någon hemma. Att enbart med hjälp av ögonen kommunicera intelligens, humor och reflektion är ypperligt skådespeleri. Synd då att Eddie Redmayne är så mycket bättre än filmen.
.
Titta också på
Min vänstra fot (Jim Sheridan, 1989)
Hawking (Philip Martin, 2004)
Man on wire (James Marsh, 2008)
