Subversiv konst är inte per automatik mästerlig hur ädelt syftet än må vara. Se bara på den kinesiske konstnären Ai Wei Weis många gånger övertydliga och överskattade verk med den fotografiska serien Study of perspective där han sträcker upp långfingret framför bland annat Himmelska fridens torg och Vita huset som banalt praktexempel.
Det är långt ifrån så illa ställt med den iranske filmaren Jafar Panahi, men det går inte att komma ifrån funderingen huruvida ett flertal av hans filmer hade fått samma uppmärksamhet i en annan kontext. Dock råder inget tvivel om att Panahi är en mycket modig man. Han har under åren gripits, anklagats för spridande av propaganda mot den iranska regimen, dömts till flerårigt fängelsestraff, fått sitt pass beslagtaget och förvägrats lämna landet, satts i husarrest, fått yrkesförbud och förbjudits att ens ge intervjuer. Men ingenting har lyckats stoppa honom.
Taxi Teheran är Panahis tredje film sedan yrkesförbudet trädde i kraft för fem år sedan och han har använt sig av en mängd knep för att kringgå regimens ständiga försök att tysta honom, allt från att låta kollegor officiellt anges som regissör till att smuggla ut filmen This is not a film sparad på ett USB-minne gömd i en tårta för att kunna visas på filmfestivalen i Cannes. I Taxi Teheran kör Panahi runt passagerare i Teheran med tre dolda kameror monterade i bilen som blir till något av ett biktbås och en frizon där många gånger humoristiska samtal förs om dagens Iran och det politiska förtryck som ständigt genomsyrar medborgarnas vardag.
Den dokumentära känslan hos de namnlösa amatörerna i passagerarsätet samtidigt som Panahi spelar sig själv (flera av passagerarna känner igen honom och misstänker att det är något fuffens) skapar en underhållande metamockumentärsk stämning i en film som vann Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin i februari.
