Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Statiskt om Arab Idol-vinnaren

Mohammed i Gaza drömde om att bli Idol

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Idol
Regi: Hany Abu-Assad
Argentina/Palestina, 2015 (100 min)
 


Den palestinske regissören Hany Abu-Assad slog igenom 2005 med filmen Paradise now, som handlar om två barndomsvänners och självmordsbombares sista dagar i livet. Född i Nasaret och med ett israeliskt medborgarskap har Abu-Assad i sina filmer en orubblig humanistisk position mellan fanatismen i bägge läger.
I Idol tar han sig an den verkliga berättelsen om Gazabon Mohammed Assaf, som blev en osannolik och älskad vinnare i den arabiska versionen av talangshowen Idol 2013. 
Filmen består två delar, som aldrig helt flätas samman. Dels en finstämd och humoristisk berättelse om det unga kompisgänget som vill starta band och relationen mellan tio-tolv-åriga Mohammed och hans syster Nour. Dels en mer klassisk framgångssaga, då en vuxen Mohammed med risk för sitt liv tar sig till Egypten för att vara med i Idol. Väl framme plankar han in på tävlingen, desperat att komma med för att föra fram den palestinska saken och fullfölja sin systers dröm.
Karismatiska Nour är filmens behållning men också dess problem. Hon är en pojkflicka som driver syskonparets musikdrömmar. Det är uppfriskande att följa deras jakt på musikinstrument i ett Gaza mitt under andra intifadan, dessa vardagliga detaljer som går förlorade i nyhetsrapporteringen.
Men när Nour försvinner blir filmen statisk och schabloniserad, som om Idolformatet hade vidgats till ett filmformat. Det blir också ett trovärdighetsproblem att Mohammed i en talkshow tidigare i vår berättade att han inte tänkte stötta sin verkliga systers musikdrömmar, eftersom hon är kvinna.