Jodie Whittaker i rollen som Anna.
Jodie Whittaker i rollen som Anna.

Sorgsna vuxenbarn fastnar i klichéer

Berättelsen om Anna, som har svårt att bli vuxen på riktigt efter att ha förlorat sin bror, klarar sig inte så bra i långfilmsformat, menar Hannes Dükler.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Anna – snart 30 – bor i ett skjul i sin mammas och mormors trädgård någonstans i Yorkshiretrakten. Dagarna ägnar hon antingen åt att cykla iväg i det råa, fuktiga landskapet på sin BMX till ett aktivitetscenter i närheten där hon är något slags alltiallo eller att stanna kvar i trädgårdsskjulet och spela in hemmavideos där hennes tummar diskuterar olika kvasifilosofiska spörsmål med varandra varvat med popkulturella referenser. Annas undandragna tillvaro har sin bakgrund i sörjandet efter en död tvillingbror som dock dyker upp emellanåt iklädd våtdräkt, snorkel och cyklop. Hennes mamma har tröttnat på att ha dottern boendes hemma och kräver att Anna skaffar ett eget hem så fort hon lämnat tjugoårsåldern bakom sig och slutar klä sig som en hemlös tonåring.

ANNONS

Hela Annas uppenbarelse är som en grov parodi på en excentrisk indiefilmkaraktär: klädd i plagg så omatchande att de matchar och stickad luva nertryckt på huvudet, med en tolvårings rörelsemönster och prepubertala humörsvängningar försöker hon med små steg ta ansvar för sitt liv i en berättelse fylld av ingredienser man sett otaliga gånger förr. Här finns också en latent attraktion till Brendan (även han ett sånt där härligt vuxenbarn) och den nyvunna vänskapen med en åttaårig pojke i cowboykläder vars mamma ligger för döden. Alltsammans ackompanjerat av ständigt pågående, truligt skevt gitarrplonk. I Emotional Fusebox, den kortfilm som långfilmsdebuterande regissören Rachel Tunnard först gjorde och baserade Adult Life Skills på, fungerade historien betydligt bättre – i det mindre formatet blev även anspråken befriande mycket blygsammare.

ANNONS