Regissören Robert Guédiguian har till skillnad från många franska kollegor aldrig intresserat sig för övre medelklassen. Det är arbetaklassen i traditionell mening, snickare, städare, kassörska, och deras små och stora vardagsproblem som står i fokus. Kärleken finns alltid med som ett skydd mot den rådande samhällsordningen.
I Snön på Kilimanjaro kickas en grupp hamnarbetare i Marseille från sitt företaget. Michel, spelad av Guédiguians ständige leading man Jean-Pierre Darrousin, är fackrepresentant och lotten råkar falla även på honom. Michel har arbetat ihop en viss trygghet, värre är det för en ung man som inte längre kan försörja sina två småbröder.
Inför ett yttre hot ger sig de fattiga och maktlösa på varandra, medan de verkligt mäktiga klarar sig helskinnade. Det är Guediguians utgångspunkt och ett scenario vi känner igen från verkligheten. Upplägget är spännande och ger upphov till relevanta etiska problemställningar, som när Michel och hans fru Marie-Claire får syn på sin bekväma livsstil och de makthierarkier som finns även inom gruppen.
Tyvärr är Guédiguian här bättre på att ge svar än att ställa frågor. Ingen kan väl argumentera mot förlåtelse och oegennytta som en lösning på konflikt och förtryck, men bilden av den goda arbetaren, som inte bara har de rätta idealen utan också lever efter dem till hundra procent, blir här väl blankputsad.
