Kalla mig humorlös ni bara. Men en timme in i filmen Morran och Tobias - en skänk från ovan får jag nog. Jag vill skrika. Jag vill ut ur biografen och andas frisk luft.
Jag vill ringa första bästa pedagogiska genusvetare jag känner och be hen skyndsamt erbjuda Johan Rheborg, Robert Gustafsson med flera män i produktionsteamet sina tjänster som genuskonsult.
Jag vill förklara varför scenen jag nyss sett, där mamma "Morran" (Johan Rheborg) försöker gå på korvgrillning i grannskapet, och får ideliga elstötar av sin son "Bubben" (Roberg Gustafsson) är det mest misogyna jag sett på en svensk filmduk sedan Sean Banan drev med Kikki Danielsson i anti-skratt-festen Sean Banan inuti Seanafrica 2012.
Jag vill säga att "det är bråttom nu". Det här är inte ett studentspex eller en sunkig Chalmerscortège, en privatteater eller pausunderhållningen på Frimurarnas årsmöte.
Det är inte numera föråldrade komedier som Får jag presentera: Min mamma, herr Albin (1978´) eller Tootsie (1982). Detta är 2016 och komedin Morran och Tobias bygger på sketcher, som blev en webbtv-serie, som blev en omåttligt populär svensk tv-serie som vann pris för Årets program på Kristallengalan 2015.
Läs också:"Vi vill att folk ska känna sig mörbultade."
I huvudrollerna ser vi två hyllade svenska komiker som bevisligen kan betydligt bättre än så här.
Morran och Tobias har fans som bara vill ha mer. Nu får de en hel biofilm, där mor och son får agera ut sina frustrationer på varandra och kalla varandra "Bubben" respektive "tvätthora", "hångelhora" och så vidare. Mamman får curla. Sonen får beställa märkliga saker på nätet och driva med sin hjärnskadade, sexuellt utnyttjade och kärlekskranka mor.
Visst det här är en slags humor extravaganza med excesser och överdrifter av sällan skådat slag. Djupt därunder finns en luddig idé om att åskådliggöra - och kunna skratta åt - den dysfunktionella relationen.
Vi i publiken får så småningom veta "vilken dy de kommer ifrån" Bubben och hans mamma. Varför de är så här: korkade och patetiska. Ohändiga. Varför de inte kan göra en enda sak rätt, trots att de försöker så ivrigt. En liten sång på slutet ska få oss att förlåta allt.
Fram till dess ska det vara helt ok att skratta åt - i stället för med – mor och son, som utfattiga bott i sitt slitna torp utanför Trosa i 34 år och klamrat sig fast vid varandra. Nu brinner torpet upp, de tvingas flytta, drömmer den så vanliga drömmen om att "börja om på nytt", lever ut sina livslögner i en klaustrofobisk bubbla av rå fisk, rök, spinnrockar, högtryckssprutor, äggsmet, trasigt porslin, kraschade flygplan, sexism, brända jesusbarns-bröd och annat tossigt.
Publiken ska gå från biografen "mörbultade, sönderslagna och utmattade" är det tänkt. Men jag lämnar bion förbannad, missmodig och ja faktiskt: kränkt.
