Så bra är Alexander Skarsgård i Tarzan

Recension: Tarzan kan kännas som ett omodernt projekt att ta sig an 2016, men regissören David Yates lyckas överraskande bra, tycker GP:s Tobias Holmgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Kanske blev världen till slut mätt på Tarzan, som framträtt över 200 gånger på vita duken sedan 1918. Det kan vara en förklaring till att Hollywood under de senaste decennierna nästan helt har gett fanken i honom. En annan är att det har visat sig svårt att göra otöntig och politiskt okej film om Edgar Rice Burroughs helvita djungelhjälte i modern tid.

Femfaldige Harry Potter-regissören David Yates har i alla fall gjort ett tappert försök. Och med småfräcka 180 miljoner dollar i kassan samt en löjligt vältrimmad skådespelarlista, kommer han överraskande långt.

Vid sidan om värvandet av Hollywood-stjärnor som Alexander Skarsgård, Margot Robbie och Christoph Waltz, tycks större delen av budgeten ha lagts på att återskapa sena 1800-talets Kongo i den engelska filmstudion.

ANNONS

Minus ett tjugotal groteskt ful-animerade apor är det ett imponerande bygge. De första minuterna av filmen suger snabbt in oss till filmuniversats dimhöljda berg och djungler i gråbleka färger.Här träffar vi den mustashprydde boven Leon Rom (Waltz), som gör en deal med stamhövdingen Mbonga. I utbyte mot områdets rikliga diamantskörd, ska han få hövdingens ärkefiende Tarzan att återvända till Afrika från sitt nya hem i London.

Det vore förstås en kort film om skurken inte lyckats med sin plan – och mycket riktigt befinner sig apornas son snart tillbaka i djungeln, liansvingande genom ett lättuggat och fartfyllt matinéäventyr av den klassiska skolan.

Skarsgård bär filmen på sina sluttande Tarzan-axlar. När han i inledningen dricker te och målmedvetet tvingar ut sitt lillfinger från koppens öra, likt en man som först i vuxen ålder lärt sig civilisationens spelregler, behöver han inte skämmas det minsta bredvid Johnny Weissmüllers klassiska 40-talstolkning av karaktären eller Christopher Lamberts yxiga variant från 1984. Svensken har gjort sin hemläxa och är definitivt med på prispallen bland de allra bästa.

Att berättelsen inte mjölkats så flitigt på sistone gör också att omtagningen av hjältens bakgrundshistoria inte upplevs lika tjatig som i till exempel Batman-rullarna; dock störs filmens flöde av dessa ständiga tillbakablickar.

ANNONS

Resultatet blir en något ryckig bioupplevelse som inte förmår fånga tittarens intresse längre än fem minuter i stöten, ett onödigt problem som enkelt kunde ha avhjälpts med lite manussanering, en kronologisk berättarteknik, eller av att Yates i bästa fall fått dela upp röran i två filmer.

Båda utan Samuel L Jackson som komisk sidekick i sådana fall, för maken till pinsamhet i rollsättningen har jag faktiskt inte sett sedan Johnny Depp var indian i Lone ranger.

ANNONS