Premissen för ”Yesterday” (2019) är lockande i sin dumhet. Världen har, efter ett mystiskt, världsomfattade strömavbrott, glömt bort The Beatles existens. Nej, vänta. Den hopplöse singer-songwritern Jack Malik (Himesh Patel) som blivit påkörd av en buss precis samtidigt som strömmen gick minns fortfarande. Och han är inte sen att slå mynt av alla andras plötsliga okunskap. Rustad med The Beatles hela låtskatt tar han världen med storm.
Det är ett kontrafaktiskt experiment absolut ingen bett om. Samtidigt ett som många (och med många menar jag den sympatiskt stora del av mänskligheten som har vett att uppskatta The Beatles) nog gärna lever sig in i. Med mångfacetterade ”Trainspotting” (1996) och ”Slumdog Millionare” (2008)-regissören Danny Boyle vid rodret och "Notting Hill"s manusförfattare Richard Curtis bakom skrivbordet är det på pappret ett recept på succé, att ställa bredvid andra kultförklarade high-concept rullar som ”Måndag hela veckan” (1993).
LÄS MER:Det vita albumet – en riktig spökhistoria
Så vad händer när man tar bort ett av efterkrigstidens viktigaste band ur bilden? I Curtis fantasi: nästan ingenting alls. Det enda som skiljer filmens universum från vårt är att Oasis inte finns. Det är trist. För som alla som sett på Netflix-serien "Black mirror" vet är det svårt att både ha en knasig plott och ett intressant narrativ med genomarbetad karaktärsutveckling. Det är ju själva fonden som lockar, mycket mer än människorna i den. Ändå är det dem vi måste följa i "Yesterday", i ett töcken av nödlösningar och desperata berättartekniska knep för att tvinga filmen framåt i någon riktning alls – allt till tonerna av ett bättre Beatlescoverband. Patel sjunger faktiskt själv!
Resultatet blir ett fuskbygge av kulisser gjorda för att gå rätt in i hjärtat och ut så fort du lämnar salongen. Här finns kärleksförvecklingar med Jacks friendzonade bästa vän Ellie (Lily James), en mestadels sorglig comic relief i Joel Frys alkoholiserade karaktär Rocky och, jag är ledsen att behöva säga det, Ed Sheeran.
Ja, populärmusikens senaste stora farsot är inte bara med. Han är med mycket. Det är rentav Sheeran som, vilket "Yesterday" gärna låter oss förstå är ett stort musikaliskt geni, upptäcker Jack. Detta då han också är en osannolikt autentisk person – upptäckten sker efter att den jordnära Sheeran sett Jack uppträda i lokal-tv.
Autenticitet, vikten av att vara äkta och sann är också det som är filmens egentliga grundackord. Jack, som snabbt efter att han upptäcks av Sheeran plockas upp av densammes pengahungrige manager ”Debra” (komikern Kate McKinnon från ”Saturday night live” och filmens stora behållning), blir strax världskändis. Hela världen hungrar med en obarmhärtig eld efter både ”She loves you” och ”Let it be” – samtidigt! Jack får febersyner av ångest, oroar sig för att bli påkommen, tittar med stora samvetskval på Sheerans genuina artisteri och börjar fundera på vad som egentligen är rätt väg i livet. Det krävs inget snille av Ed Sheeran-klass för att lista ut att filmen lagom till sommarsemestern vet vad du också vill känna: att det enkla, genuina livet ändå är det bästa.
”Yesterday” är en hantverksmässigt habil romcom som absolut går att dåsa till i händelse av regn för att kickstarta ett kallt hjärta. Men att The Beatles ska introduceras för en ny generation av Ed Sheeran som skämtsamt föreslår att ”Hey Jude” borde heta ”Hey Dude”? Det är i grunden ett helgerån.
Se hellre:
"A hard day's night" (Richard Lester, 1964)
"The Beatles anthology" (Kevin Godley, 1995)
"Backbeat" (Iain Softley, 1994)
