Recension: Nya Djungelboken imponerar

105 minuter fyllda av filmmagi och häpnadsväckande snygg CGI, skriver GP:s recensent Mats Johnson om Djungelboken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Superb datoranimering och väldigt mycket dramatik bjuds vi på i Disneys storsatsning Djungelboken, regisserad av Jon Favreau.

Att Favreau behärskar filmteknik till fullo har han visat i de tre Iron Man-filmerna. Men det är en sak att vara duktig på filmeffekter och en helt annan sak att kunna berätta Rudyard Kiplings historia om människovalpen Mowgli utan att berättelsens själ försvinner rätt ner i en Hollywoodkvarn. Så blir det, tack och lov, inte i Favreaus film. Nya Djungelboken imponerar på alla plan. Detta är 105 minuter fyllda av filmmagi och häpnadsväckande snygg CGI.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra med den tecknade Disneyfilmen från 1967. Favreaus film är mycket mer allvarsam. Scenerna som inkluderar den blodtörstiga tigern Shere Khan, som gjort till sin livsuppgift att döda Mowgli, är skrämmande på riktigt. Elvaårsgränsen på bio i Sverige är helt i sin ordning.

ANNONS

Mowgli spelas piggt av Neel Sethi. Efter en snudd på onödigt mörk inledning blir det något av en befrielse när björnen Baloo (rösten görs helt suveränt av Bill Murray) gör entré efter ungefär en halvtimme. Baloo tillför välbehövlig humor, kul repliker och så får han sjunga sitt gamla paradnummer Var nöjd med allt som livet ger. Filmen andra sångnummer svarar Christopher Walken för. Han ger röst åt den gigantiska apan Kung Louie och brister ut i Jag vill va som du, men till skillnad från i den gamla Disneyfilmen är det otäckt snarare än roligt.

Eftertexterna blir en fin hyllning till Kiplings böcker och bokillustrationerna från förr. Regissör Favreau försöker verkligen inte sopa under mattan att hans nya film bygger på en litterär förlaga.

ANNONS