Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rörigt och för långt om Oasis

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Dokumentär
Supersonic 
Regi: Mat Whitecross
Med: Liam Gallagher, Noel Gallagher, Alan McGee mfl.
England, 2016 (122 minuter)
 

Dokumentären om Oasis börjar och slutar med samma scen. Den när bandet hoovrar in med helikopter över de 125 000 i publiken på Knebworth-festivalen 1996 och sedan kliver upp på scenen. Rakt in i ögat på den perfekta storm som vrålat under tre år och som oundvikligen skulle bryta bandet sönder och samman. Ett tacksamt berättartekniskt upplägg, men också ett förutsägbart sätt att dra historien om det som en stund var världens största och bästa rockband. Nej, Blur pysslade, som alla rimliga människor vet, inte ens med samma sport som bröderna Gallagher.

Bröderna Gallagher var lynniga chefer

Är det något som understryks här så är det att Oasis var Liam och Noels band. Alla andra var statister som ständigt riskerade att få sparken av sina lynniga chefer. Filmen är bäst när den river under ytan på Noel och Liam, när mamma Peggy berättar om pendlandet mellan oro och stolthet och inte minst om när familjen till sist kunde fly från pojkarnas pappa efter år av misshandel. "Jag lämnade en gaffel, en kniv och en sked till honom och det var alldeles för mycket", konstaterar Peggy syrligt. Våldet fortsätter dock vara en del av bandets vardag, Liam hade nog lika gärna kunnat bli fotbollshuligan. 

Åksjuk och en smula uttråkad

Filmen bygger helt på gamla, ofta, skakiga och korniga bilder som får det att kännas som att det är väldigt länge sedan 90-talet. Men intervjuerna är nya och inte minst Noel förmår analysera det som hände. Efter ett tag blir jag tyvärr både åksjuk och en smula uttråkad. Filmen är för lång och tappar i fokus, ironiskt nog på samma sätt som Oasis gjorde efter Knebworth. Ändå saknar jag fallet, förfallet och den tydligen oförsonliga konflikten mellan Liam och Noel. Det hade kunna bli en bättre film.