Stefano Sollimo träffar rätt i solarplexus med sin skoningslösa politiska thriller från ett Italien i sönderfall, skakat av skenhelighet och korruption där parlamentsledamöter och maffia regerar i skön förening och mutor byter ägare snabbare än en kamphund hinner blinka. Det blir en hård, rå, symbolmättad och allt mer våldsam färd mot undergången, apokalypsen. Inte konstigt då att påven vill abdikera.
Thrillern vars estetik präglas av rockvideosnygga kameraåkningar och ett närmast bibliskt ösregn liknar det snabba tv-dramat. Historien utspelar sig under en vecka i Rom 2011, där flera maffiafalanger vill skapa ett Las Vegas längs Ostias strandpromenad.
Parlamentsledamoten Filippo Malgravi, sammanbitet spelad av Pierfransesco Favino, har fått smak för droger och lyxprostituerade. Under en orgie på ett hotell dör en minderårig flicka, och dumpas i hamnen. Maffian har nu en perfekt hållhake på den inflytelserike politikern.
Visst blir det en smula överlastat då och då, och jag är inte heller odelat förtjust i kapitelindelningen – med en nedräkning dag för dag. Ändå är Suburra en riktig nagelbitare, med bra driv. Det är en viktig allegori om Italiens förlorade oskuld som här rullas upp, där maktmissbruket är lika utbrett som smutsigt. Ansikten och öden passerar, som du sent ska glömma. Som hade Scarface mött Gomorra – regissören har även regisserat tv-serien Gomorra. Den som, i likhet med Matteo Garrones film, bygger på Roberto Savianos starka – och starkt upprörande – bok.
