Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Snöstök. Den konstgjorda snön skapar problem för gubben, spelad av Stefan Kurt och katten i Pettson & Findus – Juligheter.

Pettson och Findus har problem

Nej, det här funkar inte, menar Mats Johnson. Nya Pettson & Findus - Juligheter är inte så välgjord som man skulle önska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

BARNFILM
PETTSON & FINDUS – JULIGHETER
Regi: Ali Samadi Ahadi, Tyskland, 2016 (80 min)

I likhet med två år gamla Pettson & Findus – Roligheter, som jag såg och recenserade, är Juligheter en tysk film, som har originaltiteln Pettersson und Findus 2 – Das schönste Weihnachten überhapt.

Det är dan före dan. Pettson och Findus väntar på att snöstormen skall bedarra. Då skall man först ge sig ut i skogen och hitta en fin julgran och därefter handla julmat.
Katten Findus drömmer om ett stort julkalas. Den buttre Pettson (Stefan Kurt) tycker att de skall fira jul helt ensamma. Finalen kommer inte som en chock, om man säger så.

Filmen är en högljudd mix av animerat, live action och slapstickhumor. Pettson drattar på ändan gång på gång och får hönsbajs i håret. Grannfrun Beda (Marianne Sägebrecht, som en gång i tiden hade huvudrollen i Bagdad Café) drattar på ändan. Findus ger sig ut på isen och är nära att trilla ner i en vak.

Så där håller det på, i åttio minuter. Allt svenskdubbat utan någon läppsynk att tala om. Har man sett de dator­animerade djuren i Disneys Djungelboken (2016) är dator­animeringen i Juligheter lågbudget så det stänker om det.

Egentligen är detta inget att bli upprörd över, men min bestämda åsikt är att barnfilmer skall vara lika välgjorda, välspelade och välskrivna som de bästa vuxenfilmerna.
Paddington är en sådan barnfilm. Juligheter är det inte.