Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Paddington

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Familjefilm

Familjefilm

Paddington

Regi: Paul King, Storbritannien, 2014 (95 min)

Michael Bonds första bok om den föräldralösa björnen Paddington som iförd hatt (senare även en matchande duffel) och med marmelad i kappsäcken tar sig från mörkaste Peru till järnvägsstationen Paddington i London kom ut 1958.

Paul Kings långfilm, kort och gott kallad Paddington, har varit väl värd att vänta på. Detta är nämligen en bedårande björnfilm, en välgjord och fenomenalt underhållande familjefilm i toppklass, späckad med infallsrika scenlösningar som för tankarna till Wes Andersons visuellt begåvade komedier The Royal Tenenbaums och The Grand Budapest Hotel.

Läs också: Intervju med GP:s recensent om varför han gav fem fyrar

Bra och inspirerande skådisar därtill: Sally Hawkins, Hugh Bonneville (känd från tv-serien Downton Abbey), Julie Walters och inte minst Nicole Kidman i rollen som den ondskefulla Millicent, som anser att björnar skall förvaras uppstoppade på ett museum.

Med tanke på skådisarna och med tanke på att det dräller av fullvuxna Paddington-nostalgiker är det lite synd att man på SF bestämt sig för endast den svenskdubbade versionen av filmen skall visas på bio i Sverige, men jag slår ändå till med en femma i betyg (det händer inte för ofta).

Naturligtvis måste björnen hitta någonstans att bo. På nåder får han flytta hem till familjen Brown, där Paddington snabbt förorsakar både eldsvådor och översvämningar.

Så värt mycket till yttre handling har regissör King inte att komma med. King menar att det räcker med charm, detaljrikedom, lätt utflippad humor och marmeladmackor. Det gör det.