Filmer om paranormal aktivitet brukar bygga på verkliga händelser, hävdas det från filmbolagshåll (jag är skeptisk), och Verónica är inget undantag.
Madrid, sommaren 1991. Polisen får ett telefonsamtal från en desperat kvinna som säger att hon svävar i livsfara.
Tre dagar tidigare. I ett mörkt rum sitter femtonåriga Verónica (Sandra Escacena) tillsammans med två tjejkompisar framför en Ouija-bräda. Tanken är att få kontakt med Verónicas döda pappa. Det går inget vidare. I stället för farsan är det Ondskan som vaknar till liv. Men kanske bara i Verónicas fantasi?
Det är den spanske horrorfilmregissören Paco Plaza som ligger bakom den här mixen av The conjuring-filmerna, Paranormal activity-filmerna och Roman Polanskis psykologiska thriller Repulsion från 1965. Inledningen är suggestiv, men Plaza är verkligen ingen Polanski när han skall visa att huvudpersonen börjar få problem med verklighetsuppfattningen hemma i lägenheten där hon måste ta hand om sina tre småsyskon (mamman jobbar alltid sent, på en bar).
Den här filmen blir snabbt upprepande snarare än skrämmande. Regissör Plaza har fasligt svårt att komma till avslut och när han väl gör det utmynnar Verónica i ett jasså.
Jag tror att filmen blivit bättre om Plaza koncentrerat sig på de psykologiska bitarna och skippat alla traditionella skräckfilminslag, till exempel demoner som visas i bild och en skräckinjagande blind nunna som tycks ha varit med om ett och annat på det ockulta planet.
