Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Universal Pictures

"Onödigt platt och uppskruvad"

Dumma Mej 3 missar genustänket, men räddas bland annat av ett soundtrack signerat Madonna och Michael Jackson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

FILM

Animerat äventyr
Dumma mig 3
Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud
Med: Steve Carell, Jason Segel, Russell Brand, Kristen Wiig, Miranda Cosgrove, Will Arnett & Julie Andrews
USA, 2017 (95 min)

Texten börjar efter videoklippet

Despicable me betyder egentligen inte ”dumma mej” utan mer ”Jag, den som är värd att förakta”. Och kanske ännu tydligare än i majoriteten andra animerade barnfilmer finns här en urusel självkänsla hos huvudpersonen att arbeta med.

Alla som följt med i de hisnande svängarna, ofta på överväxel och med en stor dos humor och fantasi, vet att Gru – vars mor mest har spott och spe till övers för honom - jobbat hårt på sin image som tidernas värste skurk .Men särskilt framgångsrik på den punkten har han nu inte blivit, vare sig i originalfilmen, eller i uppföljaren. Trots alla flytvästgula Minioner - de ettriga, lojala medhjälparna i skurkverkstaden  - som exempelvis hjälpt honom att bygga en krympstråle för att stjäla månen.

Vändpunkten för Gru kommer med tre hemlösa flickor som får hans hjärta att vekna, och ger honom ett nytt livsmål: att bli en superbra pappa.

Här, i trean, har Gru helt gett upp tanken på att vara superskurk, och istället anslutit sig till anti-skurk-ligan. Från ruta ett i filmen gäckas han av Balthasar Bratt, discofreak och diamanttjuv med axelvaddar och hockeyfrilla, som sedan karriären som ond barnstjärna i en tv-serie blivit besatt: både av 1980-talet och av sin rollfigur – som han allt mer svulstigt lever ut i verkligheten. Fajterna blir till discofajter, bland vapnen märks rubriks kub, jojo, enorma rosa tuggummin och en bärbar synt. Grus kamp mot Balthasar Bratt påminner om Batmans hatkärlek till Jokern i Lego Batman-filmen, som dock är snäppet vassare.

En väsentlig del av handlingen utspelar sig i landet Plutonien, dit Gru reser för att träffa sin dittills okände tvillingbror Dru. Precis som när Lisbeth Salanders okända tvillingsyster Camilla dyker upp i fjärde delen i Millenium-serien ställs olikheterna på sin spets. Lika som bär tampas Gru och Dru med sina onda och goda sidor och har mycket att leva upp till. Pappan ledde, medan han ännu var i livet ett omfattande brottssyndikat med en grisfarm som täckmantel. Snart är bröderna på väg i pappans skurkomobil för att hitta Balthasar Bratt.

Strejkande minioner som först hamnar i fängelse och sedan rymmer, samt drömmen om en fluffig enhörning bidrar till att göra även trean sevärd.

Visst kunde filmmakarna sovrat bland alla infall, och visst är tonläget och tempot väl högt uppskruvat. Grus partner Lucys roll känns dessutom onödigt platt och i avsaknad av genustänk. Men i botten visar filmen att kärleken till tre små döttrar övervinner allt till tonerna av Madonna och Michael Jackson. Och det är ju inte så dumt