”Vad händer?” Det är Jennifer Lawrence som ställer frågan, två gånger, i Darren Aronofskys bibliska domedagsfilm Mother!
Jo, man kan onekligen fråga sig vad som händer. Kanske är hela filmen en dröm, som handlar om ingenting? Varför har rollfigurerna inte några namn? Är det meningen att filmen på slutet skall vara en parodi på Rosemarys baby, eller är Aronofsky gravallvarlig?
Jämfört med regissörens tre bästa filmer Requiem for a dream, The wrestler och Black swan är nya filmen pretentiös rappakalja av allra värsta sort. Aronofsky börjar med slutet. Sedan ett hopp något år tillbaka i tiden. En ung kvinna (Lawrence) och hennes betydligt äldre make (Javier Bardem) har flyttat in i ett ödsligt beläget hus. Golven knarrar och dörrarna gnisslar. Det är något skumt med vattenledningarna. Glödlampor exploderar utan anledning. Ett riktigt spökhus med andra ord.
Utbuad på filmfestival
En sen kväll ringer det på dörren. Det är en läkare (Ed Harris) som vill hyra ett rum. Det går Bardems rollfigur med på medan Lawrences rollfigur är skeptisk. Nästa dag dyker läkarens hustru (Michelle Pfeiffer) upp.
Vi förstår snabbt att läkaren och hans fru inte är några trevliga människor utan ondskefulla inkräktare, så varför inte helt enkelt slänga ut dem, kanske rentav ringa till polisen? Svaret är att då skulle filmen vara slut efter 25 minuter.
Mother! blev utbuad på filmfestivalen i Venedig, men några recensenter tyckte att filmen var toppen. Tja, man får lov att tycka vad man vill, men att den här filmen skulle dra publik är så osannolikt att det inte ens finns på kartan.
