Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nazisternas plundringståg

Rysk essäfilm om omfattande konstplundring

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Essäfilm
FRANCOFONIA
Regi: Aleksandr Sokurov
Frankrike/Tyskland/Nederländerna 2015 (88 min)

Nazisternas omfattande konstplundring under andra världskriget har stått i centrum för en rad filmer och böcker de senaste åren. Inte minst efter flera omfattande fynd av konst som varit försvunnen i decennier.
Nu plockar även den ryske filmmästaren Aleksandr Sokurov upp tråden i essäfilmen Francofonia, som fick premiär på förra årets filmfestival i Venedig. Filmen är ett samarbete med konstmuseet Louvren, som var ett av flera slagfält i striden om de franska kulturskatterna.
Det är en mindre hisnande filmisk lillasyster till Sokurovs storverk Den ryska arken, som ju utspelade sig på Eremitaget i Sankt Petersburg. I den användes kulturen som spelplats, och spöken från stora och små tider som rollfigurer, för att dramatisera rysk historia.
Även Francofonia är associativ och besjälad. Sokurov introducerar historien som om den vore en modernistisk mardröm hos en sovande Tjechov eller en Tolstoj. Vi får också se Sokurov prata via nätet med en sjökapten som fraktar konst över ett stormigt hav.
Mer handfast  framfaRThandlar det om konstens betydelse för makten, hur konst kan vara såväl ett verktyg som en ursäkt. Och vilka moraliska offer som är värda att göra för att rädda en kulturstad som Paris. Sokurov drar en historisk linje från franska revolutionen, vidare till Napoleon och Frankrikes undfallenhet under andra världskriget. Den beskrivningen ger honom möjlighet att utforska tesen att kulturarvet tvingas tjäna den herre som begär det, oavsett om det är Napoleon som stjäl konstskatter i Tyskland och Italien för att fylla Louvren, eller om det är nazister som aldrig fick nog av att erövra och att sälja Europas konstskatter.
Vi får se arkivfilmer där Hitler åker in i ett tomt Paris 1940. En uppsluppen Sokurov låter Hitler bli förtjust i de räta linjer han hittar i stadsbilden. Kanske mer historiskt korrekt är Sokurov då han iscensätter det som blev en samförståndets kohandel mellan Louvrens dåvarande chef Jacques Jaujard och Franz Wolff-Metternich, en tysk adelsman tillsatt av Wehrmacht för att säkra konsten. Nazisterna hade, som kulturskribenten Anders Rydell beskriver i sin bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter, olika syn på vad "säkra" betydde. För propagandaministern Goebbles betydde det att hämta hem så mycket konst som möjligt. För Wolff-Metternich betydde det att faktiskt skydda konsten från klåfingriga nazistkollegor.
Det är hederligt att Sokurov fördelar skuld även på Frankrike för ockupationen. Men det är synd att han låter den rättrådige Wolff-Metternich få bli sinnebilden för nazisternas kulturplundring, när de plundrade såväl de franska judar som ägde konst, som de fransmän som lämnat landet. Den som ser filmen kan tro att inte bara var staden Paris som fick stå kvar orörd, utan också den konst som råkade befinna sig i Frankrike då, en tid när plötsligt alla älskade och slogs om det europeiska kulturarvet.