Efter att ha eldat upp kafeterian på det ungdomshem i Montreal som 15-årige Steve bor på beordras hans mamma Diane, Die kallad, att genast ta honom därifrån. Den medelålders änkan som bryter av med sina tighta applikationsjeans, korta skinnjackor och glittriga nageldekorationer i det smågrå radhusområdet måste nu försöka förena sina ströjobb med hemmaundervisning av Steve. Av hans extrema humörsvängningar och koncentrationssvårigheter att döma har Steve uppenbarligen någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och det står snart klart att det blir minst sagt tufft att leva under samma tak. ”Man kan inte rädda någon av kärlek”, har ungdomshemmets föreståndare sagt. Die avser att bevisa motsatsen.
Så kommer grannfrun och läraren Kyla in i deras liv, sjukskriven och stammande efter ett sammanbrott erbjuder hon sig att hjälpa Steve med studierna. Det leder till ett både explosivt och ömsint kammarspel, mestadels utspelande i det anonyma huset där det kvadratiska bildformatet skapar en begränsad spelyta som tvingar de tre tätt inpå varandra.
I Xavier Dolans femte film på lika många år (han debuterade som tjugoåring med semibiografiska Jag dödade min mamma) råder det inget tvivel om att han får ut det bästa ur sina skådespelare. Särskilt Anne Dorval är enastående som Die, lika mycket av en tryckkokare som sin son men där han ideligen briserar har hon allt som oftast en tuggummituggande och lådvinspimplande ängels tålamod. Till en viss gräns.
Dock andas Mommy aningen för mycket konstruktion, berättarstommens armeringsjärn sticker ut på lite för många håll. Från den inledande prologen som utgör ett gigantiskt tjechovgevär (av spoilerhänsyn går jag inte in på innehållet) till hur lägligt det är att de enda synliga grannarna är just Kyla med sin lärarkompetens och stumheten i stark kontrast till raseriutbrotten samt en manlig advokat som Die försöker snärja med korta kjolar för att få hjälp att klara sig ur ett saftigt skadeståndskrav efter branden.
Dolan älskar sina karaktärer, om den saken råder inga tvivel. Problemet är att han tar för givet att vi också gör det – från första stund. Då de flesta vill nå fram till den eventuella insikten på egen hand uppstår därför så smått känslan av att ha ingått ett tvångsäktenskap, om än ett långt ifrån enformigt sådant.
