Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Något av en mysgubbe nu för tiden.

Michael Moore: Where to invade next

Roligast är filmen när Moore, i en fransk småstad, äter en fyrarätters gourmetlunch i vad som visar sig att vara skolmatsalen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

MICHAEL MOORE-FILM

Regi: Michael Moore, USA, 2015 (120 min)

Filmaren och sluggern Michael Moore, född i Flint, Michigan 1954, tar som vanligt väldigt mycket plats framför kameran, han satsar på humor, han blundar för en del besvärande fakta och han bjuder på flera goda skratt i Where to invade next, som är regissörens första långfilm sedan Capitalism: A love story (2009).

Med stjärnbaneret i bagaget åker Moore till en rad olika länder, företrädesvis i Europa, för att sno bra idéer, som han tänker ta med sig hem till USA.

I Slovenien konstaterar Moore med mild förvåning att universitetsutbildningen där för det första är högklassig och för det andra helt gratis (i Staterna krävs det rika föräldrar för att gå på universitet).

I Italien träffar han ett medelklasspar som har åtta veckors betald semester. Att jämföra med noll veckors betald semester (för de allra flesta) i USA. Att många italienare har svårt att få ekonomin att gå ihop, trots att man kanske har två olika jobb, väljer Moore att ignorera, men det är sant, luncherna kan vara i ett par timmar. Å andra sidan går man inte hem från jobbet klockan fyra utan betydligt senare.

Roligast är filmen när Moore, i en fransk småstad, äter en fyrarätters gourmetlunch i vad som visar sig att vara skolmatsalen. Filmaren försöker bjuda barnen på Coca-Cola. Ingen succé. Han visar bilder på amerikanska skolluncher. De franska barnen ser förfärade ut och undrar om det verkligen kan vara mat som ligger på tallrikarna.

Ibland är Michael Moore ute på djupt vatten, till exempel när han hyllar drogpolitiken i Portugal, där i princip inga droger är olagliga att använda för eget bruk. Några av slutsatserna som dras i filmen är mer än lovligt långsökta. Moore hade lätt kunnat skippa minst en av resorna och fått ner Where to invade next till nittio minuter.

Annars har det varit intressant att följa den här regissörens utveckling, som människa. I dag är han inte alls lika aggressiv som när karriären drog igång med Roger och jag 1989.

I den nya filmens slutscener är Moore klart optimistisk och faktiskt något av en mysgubbe under den karaktäristiska stora kepsen.