Mammas pojkar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ulf Malmros filmer har ofta handlat om människor som går mot strömmen. Inte av politiska skäl, utan för att de inte vill göra som alla andra.

Vare sig det handlar om byns enda punkare (Abra i Tjenare kungen) eller en smågangster som flyr den trista småstadsverkligheten med film (Pölsa i humorklassikern Smala Sussie) är Malmros samlade persongalleri en normalitetens motståndsrörelse.

Men med Bröllopsfotografen (2009), som handlade om en småstadskille som flyr arbetslösheten för att bli fotograf i Stockholm, har en förändring anats. In i Malmros filmiska universum har det smugit sig en svag lukt av anpassning.

Mammas pojkar – inspirerad av ett SVT-inslag om två verkliga Iron Maidenfans som gick under smeknamnet Bröderna Hårdrock – handlar om två 35-åriga värmländska bröder som lever för hårdrock och för en tillvaro utan vuxenansvar. När de säger upp sig i ilska över att tvingas lämna lagret för kassan på byns outlet återstår att flytta hem till snälla mamma prästen.

ANNONS

Det finns mycket humor att utvinna ur curlade medelålders hårdrockare med empatistörningar. Tuffa på utsidan, mjuka på insidan. Check. Nackspärr vid headbanging. Check. Känsloliv som Maidens maskot Eddie. Check.

Tyvärr är storyn så enkel att Malmros måste ta i från tårna, vilket ger ojämnt resultat. Ett exempel är när en av bröderna ska imponera på sin norska kärlek (Novotny i fin form) genom att slå med slägga på ett stort städ. Det är roligt första gången, men andra påminner det mer ett barn som upprepar ett lyckat skämt inför en allt tystare publik.

Bröderna gör motstånd mot etablissemanget – ”det nya tuffa Sverige” – men det är med en ironisk blinkning. Vi förväntas till exempel tycka att det är höjden av lathet att inte jobba utan istället söka kommunalt kulturbidrag till det konvent med favoritbandet Ludor bröderna vagt drömmer om. När filmen ställer näringsliv mot kultur i en märklig dialog mellan prästen och kulturchefen, och entreprenören (en Bergqvist i cognacfärgade kläder) kliver in som en räddande deus ex machina, framstår den som en väl förklädd hyllning till arbetslinjen.

Mammas pojkar är förhoppningsvis Malmros sista mustiga Värmlandskomedi på ett tag. I stället ser jag fram emot den science fiction-rulle som verkar bli hans nästa projekt.

ANNONS
ANNONS