Närbilder på ett skummande vattenfall inleder dokumentären om Kim Anderzon. Så har skådespelerskan ofta också jämförts med en naturkraft, och det är hennes unika talang, den fysiska utlevelsen och närvaron på scen, publikkontakten och kärlek till teaterkonsten som lyfts fram i Tintin Anderzon och hennes halvbror Fredrik Egerstrands dokumentär, som växer till en fascinerande hyllning av mamman som just yrkeskvinna.
En del av intervjuerna blir dock lite opersonliga. Jag hade gärna sett fler glimtar ur Kim Anderzons liv också bakom kulisserna, när ridån gått ner.
Filmen, som fångar ett väsentligt stycke svensk teaterhistoria, uppehåller sig mycket kring åren på Pistolteatern som från mitten av 1960-talet var en banbrytande arena för avantgardteater. Allt arbete utfördes kollektivt, alla hade lika lön oavsett arbetsuppgift. Spelstilen var folklig fars, språket grovt. Skådespelarnas motto var att ställa kroppen till teaterns förfogande. Publiken svimmade – en gång fyra personer under en enda föreställning – och här fanns inga spärrar. Stel borgerlig talteater däremot var totalförbjuden.
BlevDario Fo's favorit
Först när teatern började samarbeta med italienske dramatikern Dario Fo, senare nobelpristagare, ansågs den mer rumsren i huvudstadens kulturkretsar. Kim Anderzon blev snabbt Dario Fos favorit, och gav allt i en rad pjäser inklusive En kvinna och Vi betalar inte, vi betalar inte. Hennes insats i Lasse Åbergs Sällskapsresan gjorde henne mer folkkär än politiskt radikal, något somliga ansåg vara ett svek.
Johan Rabaeus och Björn Granath pratar sig varma för den skaparglädje och kreativitet som kännetecknade Pistolteatern. Och "Kim var bäst". Även Krister Henrikssons beundran för Kim Anderzon är total. Scenen där han hjälper henne att gå runt huset, med en kropp helt deformerad av tumörer, är oerhört stark och säger mycket om vad som betydde mest för skådespelerskan: fysisk kontakt och total närvaro.
