Kärlekspassion utan riktig glöd

"Spelet mellan huvudrollsinnehavarna är livlöst", skriver GP:s Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs kärleksroman Den allvarsamma leken från 1912 väljer regissören Pernilla August att simulera bildformatet 4:3. Ett bildformat, mer eller mindre kvadratiskt, från forna filmdagar och ett format som i princip ingen använder sig av på bio nu för tiden. Jag kan inte se någon som helst konstnärlig poäng med 4:3. Filmen ser gammal ut. Inte som en stumfilm eftersom Den allvarsamma leken trots allt är inspelad i färg utan som en svensk tv-serie från 1970-talet.

För att ge filmen en lätt feministisk touch har danska manusförfattaren Lone Scherfig, mest känd som regissören till Italienska för nybörjare, stuvat om en smula i romanförlagan. Filmen berättas inte bara ur Arvids utan även ur Lydias, och i viss mån Dagmars, perspektiv. Helt rätt tänkt av Scherfig. Problemet är att spelet mellan huvudrollsinnehavarna Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason är livlöst. När glöden saknas är det svårt att tro på att Lydia och Arvid upplever den stora kärlekspassionen, temat som skall hålla uppe hela filmen.

ANNONS

Stockholm sommaren 1901. Arvid Stjärnblom (Gudnason) har just fått jobb som korrekturläsare på dagstidningen Nationalbladet när han, på en idyllisk skärgårdsö, träffar den vackra konstnärsdottern Lydia Stille (Körlof). Det är kärlek vid första ögonkastet. Men eftersom Arvid, som han själv uttrycker saken, inte är någon och inte har något, är ett bröllop inte att tänka på.

Åren går, vilket en smula onödigt förklaras i en textplatta. Arvid, som avancerat från korrekturläsare till teaterkritiker har, utan att vara det minsta förälskad, gift sig med den sympatiska och förstående Dagmar (Liv Mjönes), som har rika föräldrar. Lydia, som haft det ekonomiskt knapert, har gift sig med en stormrik norrman, bra mycket äldre än hon själv.

Inleder ett hemligt förhållande

Förstås kommer Arvid och Lydia att träffas igen, och inleda ett hemligt förhållande.

På sätt och vis är filmen välgjord i största allmänhet. Alla har tidstypiska kostymer. De flesta av männen har tidstypiska mustascher. Erik Molbergs foto är oklanderligt. Däremot är det ont om exteriörscener utöver en och annan gammal spårvagn som rullar förbi på filmduken. Det har att göra med att det är dyrt att återskapa Stockholm tidigt 1900-tal och det lite märkliga faktum att filmen till stor del är inspelad i Budapest.

Bäst i filmen är Michael Nyqvist i rollen som Nationalbladets sarkastiske och vemodige chefredaktör Markel. För min del hade Nyqvist, som är i god form och dominerar varje scen han medverkar i, gärna kunnat få lite större utrymme. Markel är bara en biroll.

ANNONS
ANNONS