Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dramatiken stegras. Det extrema obehaget flödar och spänningen trappas upp i filmveteranen Paul Verhovens ovanligt välfungerande, välspelade och intriganta våldtäktsdrama, efter en roman av Philippe Djian.

Känslostormarna är förödande brutala

Isabelle Huppert bör belönas med en Oscar för sin osedvanligt koncentrerade gestaltning i Paul Verhovens film Elle, skriver Maria Domellöf-Wik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Elle
Regi: Paul Verhoeven
Med: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny, Charles Berling, Judith Magre mfl
Frankrike/Tyskland/Belgien, 2016 (130 min)
 

Är Isabelle Huppert värd den Golden Globe hon i veckan belönades med för huvudrollen i våldtäktsdramat Elle? Absolut. Bör hon även belönas med en Oscar för sin osedvanligt koncentrerade gestaltning? Självklart. Isabelle Huppert är en av den europeiska filmens mest uppenbara begåvningar, och sedan debuten i Claude Gorettas Spetsknypplerskan 1977 har hon försett oss med en förnämlig mängd spänning i mörka draman från Claude Chabrols Svart ängel och Violette – giftmörderskan till Michael Hanekes Pianisten, där hon fullständigt briljerar som masochistisk pianolärarinna.

Hennes intensiva närvaro är alltid påtaglig: nervigt fyller hon sina rollfigurer med ambivalens. Att Paul Verhoven skulle välja just henne i rollen som utsatta, emotionellt minst sagt komplicerade Michèle Leblanc i Elle (franska för hon) är därför helt logiskt. Hans film inleds oerhört brutalt: med kvidanden och ljud från en våldtäkt. Först efter en stund kommer bilden i fatt, och vi ser akten fullbordas. Den maskerade gärningsmannen springer ut genom altandörren. Michèle ligger blodig bland porslinsskärvorna på parkettgolvet, i sin smakfullt inredda stenvilla. Hon reser sig, sopar upp skärvorna från golvet, tar ett skumbad. Verkar märkligt oberörd av det nyss inträffade. När hennes son strax därefter dyker upp oanmäld och vill låna pengar ljuger hon om det nyss inträffade och säger att skadorna kommer från en vurpa hon gjort med cykeln.

Frånskilda Michèle är verksam som parant och bossig chef för ett tv-spelsbolag som hon driver tillsammans med bästa väninnan Anna. På kontoret leder hon utvecklingen av nya våldsamma datapel, efter supersuccén Kronos, och hon ser till att medarbetarna håller deadline. Snart är hon på plats, och klagar på för lite våld i en obehaglig animerad våldtäktsscen. Helt uppenbart har hon vänner och fiender i personalgruppen.

Michèle omger sig av hemligheter och lögner och har ett mörkt förflutet. Successivt rullas hennes barndomstrauma upp och vi förstår varför hon (av)skyr både pressen och polis­kåren. En kvinna på en lunchrestaurang kommer förbi och häller mat från sin bricka ner över Michèle, som inte reagerar nämnvärt. Hon avvisar en älskare med att hon har mens. Strax därefter runkar hon av en man på sitt kontor, med persiennerna nerdragna.

Det är spännande att just veteranen Paul Verhoven, känd för filmer som Total recall, Robocop och Basic Instinct – men även för blodiga draman som Den fjärde mannen och På blodig mark – nu tar sig an författaren Philippe Djians civilisationskritiska berättelse om våld i nära relationer, makt, hierarkier, dominans och underkastelse och medföjlande emotionella trauman.

Jag var aldrig någon fan av 80-talsfilmen Betty Blue – 37,2 grader på morgonen, efter Dijans bok. Rättare sagt: jag avskydde den filmen. Men Elle (efter Dijans roman Oh! som 2012 belönades med det prestigefyllda Interalliépriset) har blivit en betydligt mer subtil, välspelad och välfungerande filmberättelse. Musiken, som spänner från David Bowie och Bryan Ferry till Beethoven och Rachmaninov fungerar för en gångs skull spänningshöjande. Greppet att varva den brutala thrilleraktiga intrigen med fiktivt våld i det animerade konsolspelet är dessutom strålande.
 

När Michèle bestämmer sig för att ta reda på vem våldtäktsmannen och sexual­förbrytaren är, som stalkar henne allt mer aggressivt, bryter sin in i hennes hem och lämnar meddelanden på hennes dator och spermafläckar på hennes lila sidenlakan, är hon omöjlig att stoppa. Misstankarna går till fler än bara kollegorna, och Michèle agerar självständigt, självsvåldigt och självdestruktivt.

Filmen är rakt igenom överraskande, och innehåller flera intressanta biroller – bland dem Michèles mamma som älskar botox och yngre älskare, Michéles oansvarige son som plötsligt ska bli pappa, samt hennes exman som förälskat sig i en beläst yoga-instruktör.
I en av filmens många brännande scener kör Michèle av vägen och är en hårsmån från att omkomma. Samtidigt som hon sitter fastklämd, chockad och blodig har hon blivit uppringd av en journalist, som manar henne att kommentera traumat 20 år efteråt. ”Hur känns det nu?” Kritiken mot medias sensationslystenhet och empatilöshet är svidande.

Filmens slut är också det starkaste jag sett på länge, och väldigt överraskande. Faktiskt mer hoppingivande än slutminutrarna av Ridley Scotts Thelma & Louise, trots samma slags feministiska budskap.