Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jiří Menzel regisserade bland annat ”Låt tågen gå”.

Jiří Menzel var en legend

Oscarsprisade nya vågen-regissören avled i helgen – 82 år gammal.

Jag träffade Jiří Menzel en gång, på filmfestivalen i Thessaloniki 2006. Den tjeckiske regissören var en trött legend. Intervjuerna, alltid om vad han gjort 50 år tidigare, slog på hans autopilot. Men Menzel sken upp när jag förklarade att jag inte ville prata om honom, utan om författaren Bohumil Hrabal.

Jiří Menzel, som i helgen dog 82 år gammal, blev näst Miloš Forman den mest kände regissören i ”nya vågen” efter sin Oscar för andra världskrigsdramat ”Låt tågen gå!” 1966. Han var då bara 29 år gammal. Men Menzel går också till historien för hur han formade sin filmstil utifrån en och samma författare, en som han arbetade med ända från kortfilmen ”Herr Balthazars död” (del i episodfilmen ”Pärlor på botten” som sparkade igång Nya vågen i mitten på 1960-talet).

Hrabal hade varit död i tio år när vi pratade i Thessaloniki. En vänskap Menzel ville hedra genom att färdigställa ”Jag har betjänat kungen av England”, film som han var på festivalen med. Liksom ”Låt tågen gå!” har den en pojkaktig huvudperson som sveps med i historiens vingslag, och en valhänt vacker kärlekshistoria.

Det blev också Menzels sista långfilm.

Det var, erkände Menzel själv, till sist svårt att veta om författarens historier passat honom eller om han hade formats av Hrabals värld. Men även de egna filmerna fick snart samma känsla. Idiot savant-karaktärerna som var författarens signum kom att befolka dem, och de var ju perfekta för den vardagliga, naturalistiska stil som uppstod i den tjeckiska filmen dessa år. Den som Bo Widerberg och Roy Andersson kom att kasta sig över.

Den utsökta komedin ”Nyckfull sommar” 1968 borde ha blivit lika känd som Oscarvinnaren året dessförinnan, men protester stängde ner Cannes – och premiären – den våren. På sensommaren slog historien till igen och efter Warszawapaktens invasion totalförbjöds Menzels nästa och mest politiska film – ”Lärkmarionetter”.

Det skulle sedan ta tid att rehabilitera sig i regimens ögon. Eftergifterna blev många och trots den varma ”När seklet var kort” 1980 (en Oscarnominerad Hrabal-filmatisering) är den senare filmografin långt ifrån 60-talsårens toppar.

Men ”Lärkmarionetter”, som förblev inlåst till 1990, är en bra summering av en regissör på topp och innehåller den perfekta filmmetaforen för att minnas den konst och politik som kom att forma Jiří Menzel. I filmen, baserad på Hrabals novellsamling ”Annons för huset där jag inte längre vill bo”, fångas den vackra kärleken mellan två dissidenter som har blivit förvisade till arbete på en soptipp – en förälskelse i blåställ inramad av metallkrokar, bultar och bråte.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.