Välgjord med vankelmodigt. Tom of Finland övertygar inte helt, trots fint spel av Pekka Strang som Touko Laaksonen.
Välgjord med vankelmodigt. Tom of Finland övertygar inte helt, trots fint spel av Pekka Strang som Touko Laaksonen.

Inte så djärvt om Tom of Finland

En välgjord men lite vankelmodig, faktiskt räddhågsen, film om Finlands störste gay-ikon.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Efter att ha stridit i det finska vinterkriget börjar den unge Touko Laaksonen (1920–91) leva ut sina homoerotiska fantasier genom att göra teckningar av muskulösa läderklädda män med stora snoppar. Bilderna började spridas under disk i ett Helsingfors där homosexuella män när som helst kunde bli gripna av polisen.

Laaksonens stora genombrott som konstnär kom långt senare, i Los Angeles, där han fick artistnamnet Tom of Finland och blev en del av den framväxande gayrörelsen. I dag kan man se hans karaktäristiska teckningar på till exempel Museum of Modern Art i New York.

Allt detta försöker regissören Dome Karukoski få med i Tom of Finland som i mina ögon är en traditionellt uppbyggd biografifilm, som spänner över flera decennier, snarare än en utpräglad gayfilm, med resultat att filmen ger ett lite vankelmodigt, faktiskt räddhågset, intryck.

ANNONS

Hur som helst är detta en välgjord film, välspelad av en anmärkningsvärt porträttlik Pekka Strang i huvudrollen, och med en story som osannolikt nog är helt sann.

Laaksonen skickade sina teckningar på chans till gaytidningar i USA. Överlägset bäst i filmen är scenerna när Laaksonen för första gången i sitt liv åker till LA. Han häpnar totalt över att alla vet vem han är.

Lika mycket häpnar han över att i Los Angeles behöver man inte göra allt för att dölja sin sexuella läggning, det är helt okej att vara gay, till och med när polisen gör en artighetsvisit.

ANNONS