”Vi träffades på en buss i Boston 1998. Jag var konststudent och hon var en svensk au pair hos en tysk familj.”
Så beskriver huvudpersonen Greta Jane Pedersen hur hon mötte filmaren Astrid Askberger, ett filmat möte som fortsatte från och till under 14 år. Greta Jane blev en second hand-älskande performancekonstnär och musiker i nordvästra USA. Och Astrid Askberger blev filmare med bas i Västsverige.
Ur en oändlig mängd filmat material har Askberger valt att fokusera på svårigheten att få ihop behovet av kärlek och familj med behovet av frihet. Och det är ett väldigt fint porträtt, inte minst visuellt. Särskilt förtjust är jag i den flytande tidslinjen, som förstärker Greta Janes enorma förmåga att förändra hur hon framträder inför andras blick. Det är både spännande och stressande med en person som ständigt verkar spela en roll och som byter utseende i varje bildruta.
Men filmen plockar inte upp de konflikter den ska handla om, vilket gör tematiken svajig. Jag hänger gärna med på en resa utan mål, men då måste intressanta saker hända på vägen. Eftersom jag varken bjuds in till Greta Janes samtal med sin söta och alkoholiserade mamma om hur livet blev, eller med sambon Matt om deras ojämlikt öppna kärleksrelation, gestaltas inte fullt ut det som skulle kunna bli allmänmänskligt.
Någon guide till galaxen blir det inte. Och jag vet fortfarande inte varför Astrid Askberger bestämde sig för att göra just den här filmen den där dagen för 18 år sedan. Kanske är det så enkelt att hon, som jag, fascineras av Greta Janes jordbundna karisma, inte olik 30- och 40-talets stora filmskådespelerskor. Det hade filmen gärna fått gräva vidare i.
