Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Filmrecension: ”Dune” av Denis Villeneuve

Förväntningarna på den nya filmatiseringen av Frank Herberts ”Dune” har varit höga. Inte minst eftersom flera tidigare filmatiseringar misslyckats. GP:s Björn Werner har sett den.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Science fiction

3

”Dune”

Regi: Denis Villeneuve

Med: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Zendaya, Jason Momoa, Kenneth Skarsgård.

USA (2021), 2 h 35 min

Frank Herberts sci-fi-roman ”Dune” från 1965 utspelar sig tiotusentals år in i framtiden. Då har människan övergivit nästan all teknologi. I stället för olja och maskiner använder man nu den hallucinogena kryddan ”The Spice” som ger användaren krafter att flytta rymdskepp genom universum. Ett krux dock: kryddan finns bara på en enda plats som galaxens makter hela tiden kämpar om. Ökenplaneten ”Dune”.

Sedan boken släpptes har den haft en stark påverkanskraft på populärkulturen. Utan hertigsonen Paul Artreides kamp mot den galaktiske kejsaren på ökenplaneten Arrakis ingen Luke Skywalker på Tatooine, exempelvis.

Trots att boken fungerat som viktig inspirationskälla har flera filmmakare under decennier ändå haft enorma problem med att göra själva boken ”Dune” rättvisa.

Under 70-talet försökte den surrealistiska regissören Alejandro Jarodowski ge sig på berättelsen. Det slutade i en färgsprakande, bisarr vision. Många kända namn kände sig kallade. Legender som Salvador Dali, Orson Welles och HR Giger var alla inblandade, vilket inte hindrade projektet från att kollapsa (otroligt skildrat i dokumentären Jodorowsky’s Dune från 2013). David Lynch lyckades 1984 att färdigställa en film, som även den sprudlade av kreativa visioner. De flesta kritiker menar ändå att den är en av regissörens absolut sämsta.

Möjligen är det så att det också finns andra som medverkar i filmen än den sockersöte stjärngossen Timothée Chalamet.

Förhoppningarna på den nya långfilmen har därför varit höga bland bokens fortsatt stora fanbase. Regissören Denis Villeneuve är på pappret också rätt person för jobbet. ”Dune” tillhör den lite mer finstämda genren ”soft science fiction”, där teknologi underordnas mänskliga beteenden och känslor. Precis i linje med Villeneuves språkvetar-sci-fi ”Arrival” (2016) och hans hyllade ”Bladerunner 2049”.

Han har uppenbart lärt sig sin läxa genom att studera sina föregångares misslyckanden. David Lynch märkliga val att låta alla skådespelarna viska ut sina inre tankar för att driva handlingen framåt är klokt nog övergivet. Det är också de Jorodowskys mångfärgade drömmar. Villeneuve arbetar istället vidare på Lynchs mer dunkla universum, korsat med iPhone-generationens krav på avskalat och rent.

Möjligen är det så att det finns andra som medverkar i filmen än den sockersöte stjärngossen Timothée Chalamet, med sina förföriska lockar. Det är svårt att säga, eftersom kameran nästan hela tiden ligger på honom. Där hör den för all del också hemma – Chalamet bär rollen som Paul Atreides med den sammanbitna charm som behövs. De flesta i filmen är i och för sig sammanbitna, liksom dystert kisande ut över ökensanden. Stellan Skarsgård låter sin Baron Harkonnen, som i Kenneth McMillans gestaltning blev en flambojant men vidrig livsnjutare, behålla ett leende på läpparna. Annars blickar Skarsgård lika bistert som alla andra ut över Villeneuves filmvärld.

Allt kan inte bara exploderas eller drömmas fram.

Och visst är det en visuellt mycket läcker sådan. Vilket också behövs. Eftersom så mycket av stämningarna i romanen sker inne i romanfigurerna är det nästan tvunget att översätta det som sker i dessa huvudpersoners sinnen till visuella stämningar. Kameran sveper fram över den mörka ökenplaneten och ser mörka ökennätter, tysta kejserliga krigare i vitt, spektakulära rymdskepp och närmast poetiska våldsscener. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag får se detta på IMAX-bio. Det gör bilderna rättvisa.

Ändå blir det efterhand svårt att hålla koncentrationen uppe. Villeneuve slits uppenbart mellan sin vilja att vara berättelsen trogen och de eskalerande svårigheterna att göra det utan att… ja… låta folk viska fram vad de tänker. De drabbande stämningarna räcker inte till. Allt kan inte bara exploderas eller drömmas fram. Här hade en regissör som var mindre förälskad i romanförlagan med fördel kunnat göra processen kort med en hel del element som inte så enkelt går att gestalta. I stället tvingas detta nu fram i torr dialog som riskerar att gå den oinvigde förbi – och som dessutom gör att vi nu måste vänta på en film till för att få se ”upplösningen”. Om den alls blir av. Det är nämligen inte spikat.

Villeneuve går i slutändan i en likartad fälla som hans företrädare Lynch. Trots storslagna visioner och spektakulära bilder blir slutresultat helt enkelt, efter en stund, en smula tråkigt.

Titta också på:

”Arrival” (Denis Villeneuve, 2016)

”Dune” (David Lynch, 1984)

”Jarodowsky’s Dune” (Frank Pavich, 2013)

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.