Elena

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Elena vaknar i sitt rum, drar undan gardinerna, gör frukost, går in i sin man Vladimirs rum och väcker honom, serverar frukost, städar, handlar. Hon är en gift kvinna och hushållerska åt sin man.

Då och då besöker hon sin son Sergej – från en tidigare relation – och hans familj. Resan går från Moskvas rika kvarter till slitna miljonprogram i bortglömd förort, och man anar var Elena har sina rötter. Sonen är permanent arbetslös, alkoholiserad, synbart deprimerad. Hans i sin tur halvvuxna sons valmöjligheter i livet står mellan fängelse och militärtjänstgöring i Tjetjenien.

Om inte Elena kan betala för en universitetsplats.

ANNONS

Elena är den ryske regissören Andrei Zvyagintsevs tredje långfilm, efter den dramatiska debuten Återkomsten och uppföljaren Förvisningen. Liksom tidigare går han rakt på de svåra livsfrågorna, om än med smygande steg. Det är en stillsamt drama om ett växande gap mellan de som har och de som inte har i ett modernt Europa. Regissören stryper sakta åt filmens luftinsläpp, så att vi känner Elenas vånda.

Filmen iscensätter krocken mellan klasserna, så som den kan se ut vid frukostbordet när Vladimir och Elena jämför sina respektive vuxna barn. Vladimir förklarar vad han menar med att hans dotter är hedonist, eftersom Elena inte förstår ordet. Egoist, säger han istället.

Han vill inte betala utbildningen för Elenas sonson, som han tycker är ett hopplöst fall. Han erbjuder en veckas betänketid, mer som ett sätt att dra ut på maktuppvisningen än av äkta medkänsla. Elena må ha gift sig in i hans kungadöme, men rikedomarna har hon ingen rätt till.

Klassperspektivet förstärks ytterligare av hur Zvyagintsevs låter gästarbetarna ta plats på Moskvas gator. I en scen måste Vladimir stanna sin blänkande lyxbil vid en korsning då ett långt led av arbetare med asiatiskt utseende passerar i sakta mak. I slutet dyker de upp igen, i en fotbollsmatch nedanför Elenas och Vladimirs lägenhet.

ANNONS

Den "ursprungliga" ryska befolkningen står det dock inget vidare till med, om man ska tro Zvyagintsev. Medan den äldre generationen, representerad av den nyrika Vladimir och Elena, enbart strävar efter en högre materiell standard har deras barn blivit nihilister som varken vill eller kan ta del i samhället.

När Vladimir får en svår hjärtinfarkt kommer hans bortskämda dotter motsträvigt på besök, bara för att gnälla om livets meningslöshet. Hennes blick är lika död som Sergejs. Det är en nedslående bild av en generation unga ryska vuxna. Det här är vad materialismen leder till, verkar Andrei Zvyagintsev vilja säga.

Elena, till en början lojal både mot sin man och sin son, pressas långsamt mot ett slutgiltigt val. Vladimir meddelar att när han dör ska hans dotter få alla pengar och Elena bara det allra nödvändigaste. När han ber henne hämta papper för att han ska kunna skriva ner sitt testamente rinner bägaren över. Beslutsam som en Raskolnikov tar hon från de rika och får samtidigt blod på händerna.

Zvyagintsevs drama tar därmed en fascinerande vändning. Europeiska storstäder har blivit exklusiva från kärnan och utåt, och tidigare ruffiga områden alltmer gentrifierade, men Elena skildrar en omvänd rörelse. Vad händer när underklassen tar tillbaka stadskärnans bostäder?

ANNONS
ANNONS