Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Det mjuka ställs mot det hårda, nedsmutsade

Agnus Dei är en svindlande vacker berättelse om tro och tvivel

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Agnus Dei
Regi:  Anne Fontaine, Polen/Frankrike 2016 (115 min)
****

Filmveteranen Anne Fontaine tar hjälp av en hel grupp suveräna skådespelare samt filmfotografen Caroline Champetier för att skapa ett svindlande vackert drama, inspirerat av en fruktansvärd händelse i verkligheten. 


Vi befinner oss i ett nunnekloster i Polen i december 1945, strax efter andra världskrigets slut. En grupp strikt klädda klostersystrar håller andaktsstund och sjunger in morgonen. Friden bryts av ett skrik, eller snarare vrål, som ekar mellan stenväggarna – i stark kontrast till nunnornas påbjudna tystnad. Det smärtsamma lätet visar sig komma från en höggravid nunna som står i begrepp att föda. Komplikationer har tillstött på grund av att fostret ligger i säte. En modig nunna trotsar reglerna och ger sig utanför klostrets murar för att söka hjälp.


Den berättelse som sedan utspelar sig är närmast thrillerbetonat spännande, samtidigt en regimkritisk, filosofiskt intressant och humanistisk bön om kvinnofrid och ickevåld. Den smått distanserade, iakttagande stil som Fontaine tidigare använt sig av i stilfyllda draman som Coco – Livet före Chanel och Perfect mothers - kommer här väl till pass. Mathilde Beaulieu (Lou de Laâge), en orädd ung kvinna och sjukvårdare från franska Röda korset, kommer motvilligt med till klostret och anförtros nunnornas mörka hemlighet: att många av dem skändats och våldtagits av ryska soldater.


Med Mathildes ateistiska ögon (hon är kommunist) ser vi först nunnorna som en anonym grupp – men snart särskiljer sig rörande individuella öden ett efter ett. 
Agnus Dei kontrasterar det hårda mot det mjuka, det oskuldsfulla mot det penetrerade, nedsmittade, gestaltar ondska, tro och tvivel, barmhärtighet och musikens frigörande kraft. Ytterst kommer berättelsen att handla om fundamentalism på livets bekostnad. På så sätt går dramat att jämföra med mästerliga filmer som Pawel Pawlikowskis Ida – ett politiskt starkt 1960-tals-drama med en polsk nunna i huvudrollen – och Abderrahmane Sissakos lika svidande som träffsäkra porträtt av hårdföra jihadister i Timbuktu.