Deadpool

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Superhjältegenren går inte runt på präktiga världssamveten som Stålmannen längre. Publiken vill ha nytt.

Entré: Deadpool, en rödklädd pratkvarn som ingår i X-Men-universumet. Han är en i raden av antihjältar på bioduken de senaste åren, en kille som torterats för att få sina krafter och nu bara längtar tillbaka sin tjej.

Tanken är att vi ska skratta, åt våldet och åt att manuset bara består av oneliners och referenser till andra filmer – och till sig själv – i en enda stor rundgång.

Och visst garvar jag. Inte minst åt att en superhjältefilm av 2016 års modell mest liknar en dadaistisk performance: lika delar surrealism och studentspex.

ANNONS
ANNONS