Cecilia Uddén på Tahrirtorget.
Cecilia Uddén på Tahrirtorget.

Camelen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

"Man blir intelligentare av att lyssna på radio jämfört med att se på tv. Det kräver mer." Det är Cecilia Uddéns ord och som radions Kairokorrespondent är hon själv ett gott bevis. Till synes lugnt stävar hon fram på arabiska gator med bandspelaren i handen, alltmedan politiken kokar vådligt mellan salafister och militärer.

Uddén fick smeknamnet Camelen av händelse. Hon växte upp i Kairo och bevarar kamellikt sitt lugn men nog mest för att bevara sin känslighet för labila mänskliga väderlekar. Med Uddén får vi dessutom en djup blick för kvinnligt liv i arabvärlden.

Det där perspektivet växer fram i PeÅ Holmqvists och Suzanne Khardalians nyanserade porträttfilm Camelen som skildrar Uddén mellan öländsk sommarfrid och åsiktskriget på al-Tahiritorget. Jag uppskattar familjeperspektivet i filmen – de två sönernas uppväxt får skildra familjens alla flyttar medan den litteräre maken Otto Mannheimer rör sig strax bredvid som en gentleman i ultra-rapid. Det politiska intresset får därmed en varmare skala.

ANNONS

Kontrasten mellan Stockholm och Kairo visar sig i filmen vara skenbar. I Sverige finns samma hysteriska äldre män ("ni journalister är inget annat än skattebetalda lögnare") med endast en åsikt i huvudet. Sådana som är lätta att slå in, men svåra att dra ut. Där hjälper inte ens radio.

ANNONS