Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Don't play it again, Sam. Någon borde ropat Stopp! skriver Mats Johnson: Det finns redan en film på samma tema, klassiska Casablanca från 1942. Allied, med Marion Cotillard och Brad Pitt, är en film med gigantiska logiska luckor.

Brad Pitt och Marion Cotillard räcker inte till - Allied havererar

Klichéer och svaga skådespelarinsatser präglar Allied, trots all yttre finess. Mats Johnson undrar lite vad som var tanken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

MELODRAM
ALLIED
Regi: Robert Zemeckis
Med: Marion Cotillard, Brad Pitt, Simon McBurney, Lizzy Kaplan och Jared Harris
USA, 2016 (124 min)
 

Ungefär en halvtimme in i Allied får vi se Brad Pitt blanda och kupera en kortlek, som värsta pokerhajen, framför en nazistofficer. Sedan väntar ett kortspel som kan få en dödlig utgång.

Det är den enda riktigt bra scenen i den här klichéspäckade Hollywoodmelodramen, som har följande upplägg: Mitt under brinnande världskrig år 1942 träffar en amerikansk man (kanadensisk om man skall vara petig), en europeisk kvinna på en restaurang i – av alla städer – Casablanca.

Någon borde ha rest sig upp och ropat Stopp! och sedan påpekat för regissören Robert Zemeckis att det redan finns en film på samma tema, en film där huvudrollerna görs av Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Kanske Zemeckis tänkt sig att detta skall vara en hyllning till Michael Curtiz Casablanca, som ju också utspelas 1942? Jag vet inte riktigt.
Hursomhelst. På det filmtekniska planet är Zemeckis, som till allmän förvåning gick från Tillbaka till framtiden-filmerna till den briljanta Forrest Gump 1994, ingen klantskalle. Allied inleds snyggt med att den hemlige agenten Max (Pitt) landar med fallskärm i Marockos öken. I Casablanca (här har några miljoner dollar gått åt till tidstypisk scenografi och eleganta kostymer) har han stämt möte med den franska hemliga agenten Marianne (Marion Cotillard). De har aldrig träffats tidigare, men skall nu utge sig för att vara ett gift par för att kunna genomföra något som på papperet ter sig som ett självmordsuppdrag.
Eftersom filmen är över två timmar lång kan jag lugnt avslöja att Max och Marianne överlever.

Ett abrupt hopp till London. Detta är en film med förklarande textplattor av typen ”Tre veckor senare” och ”Ett år senare”. Max och Marianne har blivit förälskade på riktigt, men det slår verkligen inga gnistor mellan Pitt och Cot­illard, och flyttat till Hampstead, där det mesta är Jolly good, tyska bombanfall till trots. Men är det inte något lurt med Marianne?

I London, där Allied totalhavererar, blir filmen en omedvetet parodisk mix av Állå állå´emliga armén och den gamla Brad Pitt/Angelina Jolie-actionrullen Mr & Mrs Smith (2005).
Filmens logiska luckor är gigantiska. Pitt ser mest uttråkad ut när hans rollfigur uppför sig som en idiot. Cotillard, som haft huvudroller i högklassiga filmer som The Dark Knight rises, Inception och, förstås, La Vie en Rose – Berättelsen om Edith Piaf, har jag betraktat som en kvalitetsgarant, men hon är helt enkelt inte bra i Allied. Det är å den andra sidan ingen annan heller.