På originalspråk heter filmen Starred up och är ett utryck för när en brottsling anses vara ett sådant råskinn att hen förflyttas från ungdomsanstalt till vuxenfängelse redan före 21 års ålder. Och det är vad som händer 19-årige högriskfången Eric Love.
Efter en närmast repliklös inledning där vi får följa den avhumaniserande intagningsproceduren genom gallergrindar, korridorer och slutligen den stumma ensamcellen börjar Eric med att genast göra sig hemmastadd. Med hjälp av ett tandborstskaft och ett rakblad skapar han ett vapen som han gömmer under lampskärmen i taket.
Sedan slår han halvt ihjäl en medfånge innan han insmord i babyolja inväntar kravallstyrkan inne i sin cell. Kampen som följer når sin kulmen i ett dödläge då han bitit sig fast i pungen på en av vakterna och terapeuten Oliver dyker upp för att förhandla. Eric får gå i terapi i de gruppsamtal som Oliver leder på fängelset där han tillsammans med en handfull andra fångar lär sig stävja sina aggressioner. Men Oliver motarbetas av fängelsechefen Haynes som menar att Eric är ett hopplöst fall som inte är där för att rehabiliteras, enbart förvaras och skyddas från omvärlden. För alltid.
På samma avdelning sitter sedan 14 år även den medelålders Neville, tillika Erics far. Nu ser han chansen att ta igen den tid han aldrig tidigare givit sin son, sona sveket han utsatt Eric för. Men det är ingen lätt match att närma sig och försöka försonas med sonen. Samtidigt styrs Neville av ledarfiguren Dennis som uppmanar Neville att hålla sin son på plats med hot om att man annars måste något göra något radikalt åt Erics vägran att anpassa sig till fängelsevärldens hierarki.
Manuset är skrivet av debutanten Jonathan Asser som själv i många år arbetade som just psykoterapeut i ett av Storbritanniens största fängelser, och det märks av på autenticiteten i samtalen – språket, slanguttrycken. Blodsband blir en brutal och skoningslös skildring av livet innanför murarna och tack vare den närgångna kameran extra klaustrofobisk. Men trots Assers insiderkoll blir dialogen emellanåt väl övertydlig och mot slutet snuddar det farligt nära melodramen. Att fängelsechefen porträtteras som endimensionellt demonisk har vi också sett lite för många gånger.
Men framför allt ska man se Blodsband för att bevittna ett rejält genombrott. Jack O’Connell (Skins, This is England) i rollen som Eric är strålande i sin absoluta närvaro och totala oberäknelighet. Fullständigt förhärdad och lömskt machiavellisk samtidigt som man i korta stunder skymtar pojken bakom den stenhårda ytan bryta fram i sprickorna. Alltid i underläge, aldrig i underläge.
