Namn som Rodney King, Trayvon Martin, Michael Brown och Tamir Rice snurrar i huvudet medan jag ser Kathryn Bigelows känslosamma drama, som tar oss tillbaka till Detroit sommaren 1967. Efter en razzia mot en populär svartklubb där den vita polisstyrkan härjar fritt och godtyckligt bland gästerna tar upploppen fart, med kravaller, plundring och massförstörelse som följd. Snart utfärdas undantagstillstånd och USA:s nationalgarde kallas in.
Kathryn Bigelow och manusförfattaren Mark Boal är visserligen en helvit duo men de har starka politiska filmer som The hurt locker bakom sig, de har läst på och bygger filmen på en verklig rättsskandal. Brottsplatsen var motell Algiers, där tre svarta män hittades döda. Ytterligare sju svarta män och två vita kvinnor misshandlades svårt samma natt. Tre poliser åtalades för morden och misshandeln. Alla tre friades på samtliga åtalspunkter.
Filmen är välspelad och förnämligt komplex. Vi följer de uppsluppna tonåringarna på motellet. Den lojale svarte väktaren. Sångaren vars framtidsdrömmar krossas. Den hänsynslöse vite polisen som varnas av sina överordnade redan då han skjuter en plundrare till döds på öppen gata. När han sedan, tillsammans med sina mannar, är först på plats på motell Algiers tar skräckväldet sin början – så långt från rättsskipning vi kan komma.
I höst kommer Angie Thomas starka romandebut The hate you give ut på svenska. Också den en verklighetsbaserad, rasande uppgörelse med polisstaten USA. Där tecknas en bild av situationen i dag snarlik den i Detroit 1967. Inte mycket tycks ha hänt på femtio år.
