Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stelt äktenskap i 1600-talets Amsterdam. Unge konstnären Jan van Loos (Dane DeHaan) anlitas för att avbilda affärsmannen Cornelis (Christoph Waltz) och hans hustru, föräldralösa Sophia (Alicia Vikander) i triangeldramat Tulpanfeber. Bild: Scanbox Entertainment

Avmätt passion i tulpanfeberns Amsterdam

Stelt och ospännande trots Alicia Vikanders tappra insats.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Tulpanfeber
Regi: Justin Chadwick
Med: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Holliday Grainger, Judi Dench mfl
Storbritannien/USA, 2017 (107 min)
 

Alicia Vikander besitter förmågan att med små, knappt förnimbara, skiftningar i ansiktet fånga en rad sinnesstämningar och hade därför säkert kunnat sitta modell för konstnärer som Johannes Vermeer eller Rembrandt. Här syns hon i rollen som föräldralösa Sophia som uppfostras i ett kloster och sedan gifts bort av abedissan - Judi Dench i en paradroll – med förmaningen: "Älska, hedra och lyd! Det är för ditt eget bästa."

Sophias make är den äldre, förmögne handelsmannen Cornelis vars fåfänga, impotens och ambivalens fångas väl av Christoph Waltz. Att försöka köpa kärlek för pengar, som han gör, visar sig vara minst lika svårt, för att inte säga omöjligt, som att svindla till sig en förmögenhet på tulpanmarknaden.

Scenerna där maken försöker närma sig sin unga hustru med orden "jag tror att min lille soldat är redo i kväll" blir många. Sophia, som helst har lampan släckt, blir allt mer rastlös och olycklig. Samtidigt har tjänsteflickan Maria passionerade möten i köket med fiskhandlaren Willem.

Gatumyller med smuts och stank

Då den son och arvinge Cornelius ivrigt väntar på dröjer beslutar han sig för att i alla fall låta måla ett porträtt av sig och hustrun. Något att bevara för eftervärlden. Känslor uppstår vid första ögonkastet mellan Sophia och konstnären Jan van Loos, lite vagt gestaltad av Dane DeHaan. De båda börjar träffas i smyg. Vändpunkterna blir många och filmens förtjänst ligger i hög grad i bildspråket med sina många blinkningar till Vermeer och hans förkärlek för koboltblått i de mest kända verken. Dåtidens gatumyller med sin stank, smuts och trängsel, fisk- och kötthandlarna och klosterlivet med kacklande gäss runt tulpanodlingarna levandegörs på medryckande vis.

Annars är det stora problemet att den passion triangeldramat kretsar kring, som utgör själva bevekelsegrunden för huvudpersonernas handlande, lyser med sin frånvaro. Det blir kort sagt lite stelt och ospännande trots manusets många häpnadsväckande förvecklingar.

Trots Alicia Vikanders tappra insats slår det inte några gnistor mellan hennes Sophia och DeHaans Jan. Istället framstår de fisk-stinkande stunderna i köket desto mer heta. Att både Christoph Waltz i rollen som maken och Jack O'Connell som fiskhandlaren besitter mer karisma än konstnären Jan är ett feltänk av rollsättaren som blir besvärande för trovärdigheten.

Hätsk kommers med tulpaner

Inspirerad av de nederländska 1600-talskonstnärerna skrev brittiska författaren Deborah Moggach sitt intriganta drama Tulpanfeber, som stegras i takt med den hätska kommersen med tulpanlökar som 1637 ledde till en omfattande finanskrasch. Dåtidens allt mer maniska handel på tulpanmarknaden går att lika vid nutidens it-bubblor, fastighets- och aktiespekulationer och väcker intresse också i Justin Chadwicks film, där den fattige fiskhandlaren och konstnären båda dras med i spekulationshetsen runt lökarna.