Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Festival om krigets fasor ur kvinnors perspektiv

Festivalen The Forbidden zone, om krigets fasor ur kvinnors perspektiv, drabbar Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

TEATER

Schaubühne Berlin/Kathie Mitchell

The Forbidden Zone

Stadsteatern

Projektioner och rörliga bilder är vanliga inslag i dagens teater. Ofta handlar det om att försöka överkomma distansen mellan scen och salong genom att låna filmens närbildseffekter. Regissören Kathie Mitchell tar tekniken långt vidare. I festivalföreställningen The Forbidden Zone bidrar kamerornas närvaro till att skapa teaterfilm – eller filmteater. Dubbelexponeringar av scenerna släpper oss inte bara oss nära inpå skinnet hos aktörerna, Mitchell utsträcker med dem även berättelsen i tid och rum.

The Forbidden Zone betraktar krigets massförstörelse med genusglasögon. Föreställningen hade premiär sommaren 2014, hundra år efter första världskrigets utbrott. Det är i de spåren som Mitchell lyfter fram några kvinnoöden med familjen Haber som utgångspunkt. Nobelpristagaren Fritz Haber utvecklade metoder för stridsgas. Hustrun Clara begick självmord i protest. Men det är barnbarnet Claire som är navet i berättelsen. Hon är forskare i USA med fredliga mål för sitt arbete och förtvivlar när pengarna dras in till förmån för nya vapen.

Till historien hör även en sjuksköterska i fält. Hon älskar en soldat, ett av offren för

massförstörelsevapnen.

Allt binds samman och skildas som fragment under Claires sista resa, i tunnelbanan. Hon reser mot sitt självmord. Det sägs att hela livet spelas upp inför döden. Kanske bromsar tiden upp då, i alla fall sjunger Mitchells regi långsamhetens lov i flasharna av dessa kvinnors förtvivlan över kriget fasor. Som publik hinner man drabbas.

Scenerna berättar mer i bilder än repliker. Duncan Macmillans text lånar in från Virginia Woolf, Hannah Arendt, Simone de Beauvoir, Emma Goldman och Mary Borden.

Som scenbygge är The Forbidden Zone en mastodont med alla korresponderande miljöer och tunnelbanevagnens obönhörliga rörelse i centrum. Allt syns inte från salongen, men oftast får vi både själva spelet och återskenet på projektionsduken – samtidigt. Lika många bakom som på scenen bidrar till avslöjandet av krigets råa mekanismer. Söndagen föreställning var den allra sista på en lång och viktig turné.